Aftonbladet – 15 november 1866, sida 2

att allt detta om en timma kanske skulle förstöras af hans fienders råa händer. Redan tyckte han sig se tornet flamma upp för vinden, som en itänd balmstack. Leeneven förde emellertid till Plemures dem som han kallade sina vänner och sina bröder. Han hade förmått dem lemna steden i det han sade till dem: — Hvad gören I väl på denna stumma och obetydliga plats, som ej eger nägra minnen ?4 Och han hade försäkrat dem att vid Plemures skulle ekarne få lif och stenarna resa sig vid deras ankomst och telia till dem om forntida segrar. Det goda folket bade ingenting emot att få höra stenarne tala. Den unge lederen visste nog, att då en folkström en gång är uppsvälld, så måste den någorstädes tinna utlopp, vc det behöfs ofta ej mer än att hitta på ett sådant för att afvända dess vrede. Han hade sagt i det han sträckte ut sin arm emot norden: — Slagfältet vid. Plemures kallar er — och hela massan hade inom ett ögonblick börjat sätta sig i rörelse. Qvinnorna bade följt sina män: de voro lätt utrustade; barnen hakade sig fast vid dem; de ville också vara med på fesien och ett enstämmigt rop hade höjts: Låtom oss gå till Plemures. ; Piemures är icke något Coron Torfou eller Chollet; det är blott ett af de hucdratals föga bekanta elagfält, på hvilka de i hjeltedikten fullbordades. Tre va deras seger vid Torfou hade. ven krigslycka svikit dem, och sedan dre? Kleber mot den stora floden Loire, eom skulle bli deras graf. Den efmarkis Croixde-Vie anförda kären sökte samla slättlandet vid Bonchamp och d Eibee. (Forts. följer.)