Aftonbladet – 15 november 1866, sida 2

in sig; han hade sökt befästa sig emot den na frestelse, väl vetande hvilket välde der skulle vinna öfver bans själ. Den erböl slutligen segern — dessa rop, som kallade honom, bröto ned murarne; han gick ut. Då folkhopen såg honom framträda på den svigtande trappan eom ledde till huset såg honom med hens tjugofem år, han: öppna anlete, hans friska uttryck af kraft djerfhet och ungdom, klappade den händer na, och ropen fördubblades. Han var a medelstor växt, men han ber sitt hufvuc högt, något tillbakalutadt, kom om han stän digt skådat öfver sitt hufvud bland himme lens moln sväfva fram sin dröm om en jord. poyttrnad af jemnlikhet och brödrakärlek. Han var stolt, lätt uppbrusande, och mer älskage hozom derföre så mycket högre. Han var tepper och redlig; han ansåg sig vara rättvis och fruktade aldrig i sin upp: riktighet för att äfven säga det. — Mina vänner, mina bröder !? ropade ban. Han cal ej längre i sitt tal — ett nytt tumult genljudade från nästa gata. :Vid ändan at denna gata var ett annat torg; der låg rådhuset, dit borgaregardet dragit sig tillbaka, och man hörde vapenbuller. Lesneven ryste. Denna blinda folkmassa, som rörde sig under hans ögon, insåg icke faran. Han tänkte pu blott på att rycka folket bort ifrån denna plats, der hvarje minut som förflöt, kundej blifva olycksbrin gande. Visserligen skulle han sålunda försaka ett vackert tal; mången skulla i hans ställe icke hafva gjort-euv dylik uppoffring; men den unge folktribunen trodde på sin sak och ville ej ati den skulie kosta biod. Han tvekade icke... På Bochardiere var äfvenledes allt i rörelse hela morgonen. Ryktet om upploppet och om stadens snart förestående plun