Aftonbladet – 15 november 1866, sida 2

qvinnor följde dem på afstånd; barnen sprungo som gräshoppar omkring dessa uppretade mödrar. Männen uppstämde de förfärliga dagarnes sång; sjeiiva gatstenarne tycktes igepkänna denna sång och bäfva. Och likväl skulle de ej ha kugcnat sjunga ett Ave Maria på ett mera långsamt släpende sätt; men qvinnorna besvarade dem med gälla rop, och sångarne sjelfva började stampa takten K gatstenarne; i brist på vapen, som de icke egde, svängde de i luften sina yllemössor och barnen togo sig före att från alla håll anordna ett hagel af stenar, som de upphemtat på landsvägen. Uti ett af husen vid stora torget satt en man längst in i en kammare med hufvudet nedlutadt i sina händer. Han hade sjelf stängt fönsternz och luckorna för att hindra ljudet intränga; ban ville ej höra dessa rep och dessa skrik; men han ryste och havs vilja upphörde efterhand att vara den starkare; ofrivilligt lyssnade han. Han bar en grön drägt, broderad på kragen med litet guld. Plötsligt uppstämdes på torget den bekanta--hymnen ; då reste sig den unge mannen, med utsträckiu armar, tårfylid blick, lågande penna. Det förflutnas ärofulla minnen upplefde för honom uti denna, det räddade fosterlandets sång; han trodde sig deruli finna äfven framtidens hägringar. På samma gång tyckte han sig midtunder denna. förskräckliga konsert höra röster, :om kallade -honom, Hans samvete ropade ili honom: gål — de pligter han ätagit g i sitt Ie rke sade ll honom: du r ieke gäl — Han var i statens tjenst; men denna yrande massa kände till hans bostad och han visste sig vara älskad af folket. Det var qvinnor, som hade uttalat hans namn, och barnen upprepade — medborgare Lesneven! Han hade likväl stängt