Aftonbladet – 15 november 1866, sida 2

skräekelse — hade spått ganska sannt: orc och förvirring rådde i staden. Man trum. made alltsedan morgonen; hela borgargardet var på benen. Hvarföre? Det visste inger menniska riktigt. I Paris hade veckan förut varit batalj; man kände stormen på afständ. förfäran lög i sjelfva luften. ch härtill kom, att kampen emellan ideerna och menniskorna hållit sig friskare på denna ort är öfverallt annorstädes; det sednaste utbrotte: hade egt rum för blott femton år sedan. — Skaror af pojkar började springa omkring på gatorna, skrikande och förföljda af pa truller. Öfverallt hörde man ej annat än builret ef i hast tillbommade portar; köpmännen befästade inifrån sina bodar, och den lilla Vende-stadens krönika kan bäst upplysa huruvida icke elakt rikt folk till och med hade den illfundigheten att dölja sina penningar. Till råga på olyckan lät en framskyndande nationalgardist sin musköt falla till marken. Geväret, som var laddadt, brann af. Öfver hela staden upphäfves ett rop; här likasom i Paris kunde detta vara ett tecken till den: börjande bataljen. Ringaren stod vid gina klockor, det var hans käraste, han var dervid ständigt fästad, och tega de tillfället i akt, grep han pu i repet. Så dånade larmklockan. Dess malmstämma höjer sin grofva bas; men nu tillkommer ett vida värre tumult; det är spiunerifabrikens arbetare, som hasta ill steden. De voro till antalet om hundrade. 8 var den, att de: j olket till en jan ingålunde hade tänkt på alt lemva siva nedrökia bostäder. Men skottet, skriken, larmklockan hade nu ingifvit dem denna tanke och de ankommo till stora torget. Man hade sagt dem, att chouanerna voro i antågande; och de trodde, att det ännu fanns chouaner. Deras