Aftonbladet – 14 november 1866, sida 2

?Violante!? ropade den läraktige Lesca lopier. Min far?, sade Violante, ?jag är färdig.? Vi skola följa er ända till vårt rikes gränsor4, ropade fru Croix de-Vie muntert: Smen jag är trött, mitt kära barn, och jag föredrager er arm framför min sons. Fröken Bochardiere närmade sig stolt och lugn. Markisinnan lade sin arm i hennes. Man steg ned utför den långa backe, som ledde från terrasserna, hvilket förkortade vägen, och men gick öfver gräsvallarne. Markisen, advokaten och abben befunno sig vid hvarandras sida; alla gingo till en början tysta; derpå började markisinnan ett af dessa lätta samtal, hvilkas sublima konst hon egde i högre grad än någon på jorden. Violante svarade ordentligt, med ett par ord, någongång med ett halft småleende. Då de gingo förbi en rosenbuske, ville fru Croix-de-Vie bryta af en hel gren, fullsatt med blommor; hon kunde ej lyckas häruti, och kallade sin son till hjelp. Herr de Bochardidre och abben stannade icke, utan fortsatte sin gång. Herr abbe4, sade advokaten med en orolig stämma, skall jag då lemna Croix-deVie utan att ha återsett Chesnel?4 Men, sade abben, ni kunde ju skicka en betjent efter honom. Det kan jag icke, det kan jag visst icke, svarade herr de Bochardiere. CHvad skulle man då här icke misstänka? Jag gör våld på mig sedan en timma, Tusen slags bekymmer oroa mig. Vet ni då icke hvad som gjorde, att jag sprang efter honom då jag anlände till slottet? Ack, sade abben, jag anar det. Ni bar fått veta...ce Jag har fått veta, att denne Lesneven...,