Aftonbladet – 14 november 1866, sida 2

Min fröken?, sade markisen till Violante, a dystra landskap behagar er utan tvifvel? ?Herr markis?, svarade fröken Bochardigre, intet landskap behagar mig annaåt än det som mina ögon sett från min barndom.? Alptrakten ?? sade abben. Ja, det är blott der man finner en fri och öppen himmel, sade Violante. Jag hyser ingen annan önskan än den att dit få återvända.? Markisen smålog med sitt bittra löje. I samma ögonblick möttes hans och den unga flickans ögon. Abben hade riktigt bedömt dem då han yttrade, att de båda två syndade af högmod. Bakom deras ögon lågo deras själar, hvilka nu mätte sina krafter; samma eld lågade på dessa två ädla anleten. Martel tänkte på stenkorset i alln, å vecken af denna hvita klädning, som örgäfves sökte dölja sig bakom en ek, på detta vittne som han haft till utbrottet af sin svaghet och sin förtviflan. Violante sände sitt hjerta svälla af smärta och vrede vid tanken på, att man misstänkte henne nafva kommit till slottet för att fika efter gennyttiga drömmar, äfventyr och lycka amt försäkra sig om huruvida icke ödets yck eller en sjuklings fontasi skulle kunna ätta en markgreflig krona på hennes panna. lan anade icke, hen, att hon under den örflutna natten tvenne gånger haft den tanen att icke sätta sig emmot sin fars planer... ck, hvad denna tanka nu var fjerran ifrån (enne! LescalopierX, sade enkefrun helt sakta, de hata hvarandra nu; Gud vare lofvad! lu kan ni föra hem er dotter.? Och då hav förbluffad såg på henne, tertog hon: Res, ögonblicket är gyn-! amt. Försök ej att fö.stå mig.