Aftonbladet – 14 november 1866, sida 2

denna unga flicka kom till Croix-de-Vie, Jag har bedt för er och för bhenne.? PMycken tack!? svarade markisen. Var förvissad om, att det är en stolt själv, återtog herr de Gourio. Kanhända har hon oita syndat genom högmod. Ni känner denna synd, Martel; men hon har ock en rättsinnig och ren själ. Hvarföre dömer ni henne så hårdt, ni, som likväl aldrig sett henne?? ?Jag har sett henne!? utropade Martel... Min kusin, sade abben, Plugna er och betrakta detta. Den danske Magnus sprang genom trädgårdarne, till stor men för häckarne och blomsterkorgarne. Magnus brydde sig föga om de plymbeprydda kronor, som han slog till marken och de sällsynta blommor han nedtzampade. Han hoppade omkring på terrassen, sprang först till Violante, återvände derpå till markisen, och sedan han fyra gånger inom en minut gjort denna kurs, lade han sig vid fröken Bochardieres fötter och kallade med en klagande ton på sin husbonde, som icke infann sig nog hastigt. PMin kusin?, sade herr de Gourio småleende, ?det är instinkten och troheten, som här talar. Gud förlåte mig hvad jag nu vill säga, för att behaga er, Det är icke ensamt Han, som hitsändt denna unga flicka...? Och i det han tryckte markisens arm, tillade han helt sakta: Seså, Martel, det är också ödet.? Om det icke var markisens vana att skämta, så var detta lika litet ett fel hos abben, och aldrig hade väl hans tröga sinne varit å upprymdt, aldrig hade han vågat gå så ångt med sin kusin, och han hade väl skäl ut säga sig nu hafva fått mod.