Aftonbladet – 13 november 1866, sida 2

äfven hade bort vara, och jag har glömt mig... Jag skulle pu vilja kunna återta allt hvad jag sagt om dessa sorgliga ämnen.4 SMadamet, afbröt Violante; jag: skall, om pi så vill, ej anse mig ha hört det. Jag vill det, jag vill det!4, utropade. markisinnan, i det hon. vände bort hufvudet. SHör på, herr Lescalopier, kom hit till oss14 Herr de Lescalopier hörde enkefruns uppe maning, ty han egde en utomordentlig fin hörsel när det var hon som: talade; han befann sig emellertid minst etthundra steg bakom. Han gick vid markisens och abons sida samt språkade afallakrafter, men ruktlöst. Abben skulle i detta ögonblick cke af alla kyrkofädernas vältalighet låtit töra sig i de tankar han egnade fröken 3ochardiere; och herr de Croix-de-Vie bi vehöll. sin dystra och högdragna tystnad. Jerför fann ock nu advokaten Merkurii vinsar för att undslippa detta stumma sällskap, ch på markisinnans kallelse sprang hanicke, an flög. Man hade under denna promenad följt stra terrassen, utmed hvilken en af slot ets allter sträckte sig. Markisinnan och 7iolante hade nu kommit till. den södra, som egränsade trädgårdarne. Derifrån bade mari tsigt öfver den del af godsets skog, som nan kallade parken och som hel och hållen tgjordes af högstammiga träd. De sekel. amla trädens ofantliga kronor sträckte sig pp emot terrassmuren till samma höjd som enna murs bröstvärn; derifrån sväfvade licken ut öfver de täta massorna. Denna cean af löf, satt i rörelse al de vestliga indarne, höjde sig i breda vågor, och skilde ig sålunda på en gång. (Forts. följer.3