Aftonbladet – 13 november 1866, sida 2

CMina tycken, mina tankar, mina opinio ner äro min egendom, madame. Det är nog säkert4, sade markisinnar ironiskt, Detta är just hvad min son sva rade mig fordom, då jag ännu kunde dis putera om dylika saker. Disputeroas tid är nu förbi: hans ålder ger honom ock visst rätt att hvarhelst han behagar leda sin arma själ, så högsint och så dåraktig. Min systerson Gourio hade rätt då han sade, att hans kusin är en hjelte när han så vill, en hjelte, en riddare och för ej länge sedan ett helgon; allt hvad man kan tänka sig renast och ädlast under solen. Men han är icke desto. mindre likasom ni ett olydigt barn.4 Madame4, sade Violante med en tvunsen glädtighet, ni gör mig utan tvifvel mycken ära i att jemföra mig äfven i obeydliga saker med herr markisen. Det är derföre, att det verkligen är nycken likhet, fortfor markisinnan orubbigt, utom det att han är sjuk, och niicke ir det. Violante svarade denna gång ingenting. AckS, mumlade fru Crpoix-de-Vie, ganka sjuk... Det fordrades ingenting minIre än ett sändebud från himlen för att bota ionom. Fröken Bochardiere förblef alltjemt stum. Det vore en herrlig uppgift; återtog nkefrun, en sublim upp ing, som måända skulle finna sin belöning. Det skulle fven utan tvifrel erfordra en stor anstränging för ett blott menskligt hjerta. Det är erföre jag ej hoppas på annat än en enel... Men jag vet ej hvar jag har mina anker, mitt kära barn, då jag talar till er denna ton. Jag har redan sagt er, att et tycktes mig, då jag fiek se er, som om i varit gamla vänner i fyra år, hvilket vi