Aftonbladet – 13 november 1866, sida 2

redkomma till stranden der demna lilla båt nåller vakt. När härtill kommer, att en pansarbåt efer deona modell ej kan beräknas kosta ner än 80,000 rdr, samt att såväl hans nyoyggnad som fortskaffaingsmedel helt och nållet äro oberoende af utländska materiae ier, så måste man medgifva, att John Ericsson med en mästares öfverlägsenhet fullborlat silt löfte. Tio af dessa pansarbåtar, hvardera bestyckad med en monitor-kanon, kosta ej mer än en af våra monitorer. Lemnar man åsido Englands nyare pausarfartyg, hvilka u; pgå till ett pris nära nog otroligt, och jemförelsen göres med de mindre dyra i andra länder, så erhåller man för t. ex. en af Frankrikes jernfregatter, som har endast 4!0 tums pafisarklädsel, 70 af dessa Ericssons kanonbåtar, hvilka, starkare bepansrade, gemensamt ega ett mångdubbelt raftigare artilleri. Skulle vi af ekonomiska skäl blifva inskränkta till blott hälften af detta antal, kunde vi dock med dessa 35 flytande 12,5 decimaltums kanoner betäcka mer än en vigtig punkt i vär skärgård, och tviaga en fiende att noga betänka sig, innan han nalkades denna del af vår kust. Men äfven om han komme åt detta håll, så vore dessa kanonbåtar oss en säker borgen, att han icke medförde i första hand någon stor transportflotta, eller med andra ord, en talrik landstigningsarme; ty den fiende, som visste att han i våra trånga farvatten skulle möta en eskader pansarbåtar sådana som de ifrågavarande, måste befara det hans bevärade fartyg blefve så upptagna med eget försvar, att de samtidigt dermed ej kunde skydda någon stor transport. Han nödgades derföre, innan transportflottan öfverfördes, tillintetgöra våra pansarbåtar, hvilket, om det än lyckades, fordrade tid och gåfve oss andrum att ordna det öfriga försvaret. Sålunda blifva dessa pansarbåtar för fäderneslandet en vigtig tillökning i dess försvar samt för värt skärgårdsartilleri en lyftning, som snart skall bringa det till ett af de kraftigaste vapen vi ega. De många, som härvid misströstat samt så ängsligt förutspått skärgårdsartilleriets öde att ej erhålla någon fartygsmateriel, de kunna saklöst dermed upphöra och i glömskan nedmylla sina patriotiska bekymmer. Hvad vi deremot icke böra glömma, det är vår tacksamheisskuld till John Eriesson. Denne snillrike man, som tid och afstånd till trots aldrig upphört att vara svensk, och som så trofast sänder Sverge sina bästa tankar, han har nu, måhända mer än någonsin, gjort sig förtjent att med den varmaste erkänsla ibågkommas af konung och fosterland: öredraganden i sektionen för krigsförvaltning, f. d. landshöfding Gyunther, lemnade en redogörelse för utkomna författningar och vidtagna åtgärder på detta område, hvad svenska armån angick. F. d. statsrådet grefve Henning Hamilton uppläste minnesteckningarne öfver akademiens under året bortgångne ledamöter, öfverstelöjtnant H. 95. Tham, öfversten N. R. Thestrup, f. d. statsrådet C. L. Hohenhauten, presidenten frih. E. G. v. Rostn, samt norrmännen statsrådet Bloch och öfverste Hagerman. Den afgående ordf. afslöt sammankomsten med ett föredrag om svenska flottans stationer och öfverlemnade slutligen klubban till den nye ordföranden, general Kleen,