Aftonbladet – 10 november 1866, sida 2

———— från denna förtrollning, för att återkomma till sig sjelf och å:erfinna sitt kalla förstånd; hon sade till sin far, att hon skulle vara gladatt ändtligen fi se fru markisionan, Men då de nu bäda två åter begåfvo sig till trädgårdarne, gjorde sig abben färdig att beledsaga dem. Hunden Magnus öppnade tåget; han sprang oftatillbaka och fortsatte sina hopp omkring fröken Bochardigre. Chesnei höll sig orörlig under den stora portiken och följde henne med ögonen. Markisinnan steg hastigt upp när herr Lescalopier och hans dotter inträdve. Det var å hennes sida en ganska stor arighet; hon hade ju blott behöft resa sig i sindäns stol; men den rörelse hon verkligen erfor, drog henne med sig. Hon smålog och bleknade i samma ögonblick, hennes ögon glänste talande, och hennes mun Jät undfalla sig ett litet glädjerop. Allt detta kunde icke vara en spelad roll. Violante insåg det väl; hvad som är så lifligt är alltid uppriktigt. Fru Croix-de-Vie närmade sig lätt, behaglig, smekande, förtjusande och oemotståndlig på ellt sätt emot fröken Bochardidre — Var välkommen, sade hon till henne, mitt kära barn. Seså, icke nägon fröken oss emellan. Jag lägger på en gång bort allt krus och alla toma ord. Jag kan väl tro, att vi äro gamla vänner, eftersom jag nu i tre år väntat på er. 9e här är markisen, min sonl4 Han stod der läsande då Violante och hennes far hade jemte abben visat sig i dörren till salongen; han höll ännu sin bok i handen. Han bugade sig utan att säga ett ord, och under denna kyliga helsning kände sig Violante nära att rodna. Det var samma min af högdragenhet och trots, som hon dagen förut hade anmärkt hos honom vid stenkorset. (Forts.)