Aftonbladet – 10 november 1866, sida 2

Under det Chesnel sade detta, gjorde han detsamma som abben, som Magnus sjeif, det kloka djuret. Han såg på henne ånda i djupet af själen. ctNåväl!t utropade Violante småleende, i det hon slätade ut vecken på sin mantilj, som Magnus hade bragt i någon oordning. Hvad skulle du då göra på herregärden, min stackars Magnus?4 Söka er4, sade Chesnel med sin hesa och djupa stämma. Stilla, Magcust, sade Vislante. Hon visste nu att denna hund tillhörde markisen. I detta ögonblick kom hennes far fram till henne. Han var ännu oroligare än då han leranade henne. Han förebrådde heune att ej ha i kapellet afvaktat hans återkomst; men hon brydde sig ej derom. Han underrättade henne. utt fru Croix-de-Vie var färdig att ta en... dem båda två. Violante tog på sig en kall min. Emot markisinnans förförelser kände hon sig nog ega kraft; men emot denre prest med dess känslofulla sätt, emot denne tjenare, som tilltelade henne med denna besynnerliga, hemlighets fulla, nästan bösfallande uppsyn, egde hon intet skydd. Ingenting hade kunnat låta henne ana det emottagande, som väntade henne på OCroiz-de Vie, hvarken att allas hjertan skulle hasta henre till mötes eller att husets själ skulle visa henne en sådan sympati. Förgäfves sökte hon skingra en så föga försigtig rörelse; en besvärlig känsla af ljuf oro genomfor dock hela hennes varelse, och hon tyckte att hennes ögon, hvilkas blick vanligen var så säker, nu omslöjades och läto henne se föremålen såsom en dröm. Skulle väl vidskepelsen gripa ifven henne på tröskeln af denna boning, ler den herrekade i allas sinnen? Hon rjorde ett ytterligare försök att frigöra sig