Aftonbladet – 10 november 1866, sida 2

stad, som fört henne till Croix-de-Vie. Hon tyckte slutligen att hennes far alltför länge lemnade henne allena; nu lika som alltid dref han sakerna på spetsen, och utsatte sig sålunda för kritik och uppstudsighet. Hvar var han då? Långsamt gick hon till baka till portiken. En skogvaktare gick öfver borggården; derpå kommo två betjenter, språkande sinsemellan; de stannade och betraktade henne på afstånd. Fröken Bochardiare rodnade starkt och skyndade på sina steg för att återkomma till kapellet; men då hon var i begrepp att der inträda, visade sig en prest på tröskeln; han helsade på henne. Hon kände abbe Gourio. Detta stora hvita och regelbundna ansigte glömde man ej så lätt då men engång sett detsamma. Det stannade qvar i minnet likasom dessa långa hvita gestalter, hvilka om qvällarne svälva fram öfver ängarne och som vi alltid tycka oss se när vi tänka på dimmor och på den bleka hösten. Herr de Gourios sätt att helsa behagade föröfrigt mycket Violante, det var artigt och öppet, ty om abbea var prest, så var han ock gentleman, och dertill den bästa menniska i verlden. Det mörka veck, som fördunklade fröken Bochardiedres panna, skulle härigenom måhända ha blifvit utjemnadt, så framt hon kunnat förlikas med den obehagliga ställning, hvaruti hennes fars tankspriddhet och glömska försatt henne; mer än någonsin förargade hon sig öfver det besynnerliga sätt han haft att införa henne i detta hus. Min fröken, sade abben, i det han gjorde min af att lemna henne rum, ?om ni kommit hit för att bedja, så låt icke mig uppebålla er. Ehuru hon kände abbenetill utseendet, så hade hon aldrig hört honom tala.