Aftonbladet – 10 november 1866, sida 2

betraktat herr de Croix-de-Vie vid stenkorset, återvändt till gården då det redan var mörkt och uppsökt sin far. Han promenerade mellan afvenbokarne i sällskap med sin besvikna ärelystnad, hvilken med honom förde ett bittert språk. ?Min far?, hade Violante sagt, känner herr de Croix-de-Vie de förslager, som ni och markisinnan uppgjort rörande mig 24 Och då advokaten utan tvekan hade svarat, att markisen ieke kände till dessa förslager, hade Violante sagt: Då skall jag fara till slottet, min far!? Hon gick ytt rligare framit några steg, och uppnådde sålunda vestra terrassen, som beherrskade den ödsliga slätten och den under pilar sakta framrinnande floden. Hon befann sig just på den plats, der aftonen förut fru Croix-de-Vie hade talat med sin son om fröken Bocharditdre, och frågat honom om han bändelsevis någongång sett henne, -hva;på markisen hade svarat, att han sett henne samma dag. Om Violante hade kunnat känna detta svar, om hon hade hört den på en gång förödmjukande och föraktfulla ton, hvarmed markisen sagt detta! Dessa präktiga trädgårdar visade sig nu för den unga fickan; hon vände sig om; hela d-nna sida af slottet utbredde sig för hennes ögon med dess märkvärdiga, utsirade fasad, dess otaliga med ornamenter belastade fönster, dess höga tak och dess stolta skorstenar. Den tanken föll Violante in, att hennes far hade baft sina afsigter då han sålunda lemnade henne ensam midt ibland all denna herrlighet, och denna ton af storhet, :som rådde rundtom henne. För att blända henne räknade han utan tvifvel på dessa kostliga vapensköldar, som prydde usets framsida. Hon smålog. Det var icke nyfikenheten att få se en vacker bo