Aftonbladet – 8 november 1866, sida 2

gång åt min ömhet, med hvilken inga an nan kan jemföras, Jag skall leda dig öf ver vägar, så mjuka, att din fot ej skul märka den jord den trampar på. Och de skall ej vara apnat än verklighetens stor: väg, mitt kära barn, hela verldens väg Väålnaderna skola ej våga beträda densam me. Ack, der har man aldrig sett öde fara fram; mon träffor der endast vanligt olyckor och vanliga njutningar, och derföre går der förståndet aldrig vilke. Och denn: väg, Martel, måste du med mig. följa, un der min ledniog; utan att lemna min hand Vill. du det?? Jag vet icke?, sade han. Min son, lofva mig det.? Nå väl, dål sade han, jag. lofvar e) det, min mor.? Och nu?, utropade hon, ?skall jag ofte få ha dig vid min sida, som fordom när du var barn. Vi skola åter tillsammans fö lefva om den fordna lugna tiden ... Abbår lär väl till en början icke veta hvad han derom skall tänka. Hans ögon göra sig ej brådtom att se, och han gör sig ej brådtom att tro sina ögon. Och vår granne Bochar. digre,.. Men honom tycker du ej om, Mar. tel 2? Men?, sade markisen, det behöfva vi ej låta honom veta, tycker jag. Huru?? sade hon, ?du blir öfverseende, till och med för mina vänaner, hvilket under! Hon tvekade emellertid. Hennes lätta, men likväl ärliga samvete förebrådde henne en smula den lilla komedi hon i detta ögonblick ville spela; men med sitt rörliga sinne tänkte hon snart ej på annat än en lycklig utgång. Och föröfrigt sade hon sig, att hennes sons räddning berodde på framgånsen af hennes konster; och då ansåg hon lessa ganska oskyldiga. Jag tänker nu på