Aftonbladet – 8 november 1866, sida 2

aktnicg; men det hopp på bättre tider jag alltid hyst var ivgalunga låtsadt. Enos:m bär ser jag emot framtiden med fria blickar, Jag är gammel, och det är likväl jag som eger styrka. Man tror det icke, och hvad gör det? Man ser mig ej längre begråta de döde, och det är detta, som man ej kan förlåta mig. Har jeg ej dåtillräckligt med tårar att utgjuta öfver de !efvan des hårdhet? Min son, jag skall nu säga dig en förskräcklig sak. Fatta ej derföre något ovilja emot mig. I tio är harjag burit den oeh gömt den i det dystraste djupet al min själ; nu aftvingar du mig densamma. Martely jag vet, att du ej älskar mig.? Min mor!? utropade markisen, jag svär, att jag älskar er? Markisinnan förblef ett ögonblick tyst. Du gjorde väl, att du svor?, sade hon. Och derpå lade kon sin hand uppå hans: — Aldrig har jag så tilltalt dig? återtog hon. Jag ser nog, att ditt elaka hjerta deraf blifvit uppmjukadt, Ack, jag vill beagna detta ögonblick, som ej mer återommer. Du har nyss gifvit dig åt mig org denna ed; so i du gjort; du har nu lifvit win egendom, jag återtager dg. Och detta är en lycka för dig, min son. Hvad du är blind. Sedan tio är tillbaka lider du, din själ dväljes i qval, och aldrig har den tanken fallit dig in, att din räddnings planka, det var jag, det var din mor!? Jag har ofta haft den tankemn?, sade markisen. . Är det väl sannt?... Ack, Muartel, hvilken hand är väl bättre än min egnad att lindra dina olyckor vch att hela dig? Hvem kan bättre förstå inge dig lust att lefva än jag, hvars lif är ingenting annat än genom ditt? Dagen, ser du, är ej till annat än genom solen. Anförtro dig då en