Aftonbladet – 7 november 1866, sida 3

ensammahemma. Mannen har en längre tid varit borta på arbete. Under det hustrun var borta, inkom i stugan en ovanligt stor och grof karl, hvilken I hade svarta polisonger och ögonbryn samt var iklädd grå rock, trasiga byxor; denne begärde att få låna ett betsman, men då den äldre flickan dertill nekade, framtog han en lång knif och skar henne, ehuru ej farligt, i halsen, säande sig vilja visa hvad han kunde göra om ; fm icke fick hvad han begärde; derefter gick han till det mindre, sofvande barnet och fattade tag uti dess ena fot samt tycktes vilja afskära densamma ; då båda barnen började skrika, begaf han sig till dörren för att aflägsna sig, men vände sig åter till den äldre flickan med en hotande åtbörd och frågade 3:ne gånger om hon kände honom; sedan hon härtill gifvit nekande svar, sade han sig nu vilja gå sin väg, men hotade att i vinter, sedan hennes fader kommit hem, återkomma och mörda hela familjen. Denna händelse, hvilken kunde anses otrolig såvida icke flickan bar tydliga märken efter misshandeln, har blifvit för länsmannen anmäld, men denne har icke gjort något för att upptäcka den ifrågavarande våldsverkaren. (nN. K.) — MWesterås den 6 November. På Torpungai Torpa socken af detta län föröfvades natten till sistlidne fredag rån, dervid rånarne, efter att hafva inpraktiserat sig genom ett fönster i den af enkefru friherrinnan Fleetwood ensam bebodda mangårdsbyggningen, bakbundo hennes händer och lade kafle i hennes mun samt derefter utkastade henne i köket, under det att rånarne, tvenne karlar, den ena en lång och den andra mindre till växten, uppbröto chiffonierer och byråer och tillgrepo nedan antecknade, nu saknade penningar, guld och silfver. Efter tillgreppet och innan rånarne aflägsnade sig, sammandrogo de några golfinattor, å hvilka friherrinnan -nedlades, hvarefter bindningarne helt sakta lossades, så att hon sjelf, likväl med möda, kunde lösgöra sig från fängelset. Först på morgonen, sedan dagsljus inträffat, vågade hon lemna byggningen, för att för gårdsfolket omtala hvad som händt, och befinner sig, ehuru svårt misshandlad och uppskrämd, utan fara för lifvet. Rånarne, ännu oupptäckte, efterspanas sorgfälligt. De bortstulna persedlarne voro: Penningar: 1680 rdr 1 sedlar, deraf 2 å 100 rdr, 4 st. å 50 rdr af åtskilliga privatbanker och återstoden af olika valörer, samt i silfver 2 specieriksd. och 1 rdr, 1 st. skinnbörs med inneliggande 24 rår af olika myntsorter. Guld: 1 st. fickur med vidhängande kedja, den sednare ej af guld, 1 st. kedja 3!4s alnar lång, med vidhängande en liten svampdosa, föreställande å ena sidan en hydda oeh å den andra en stjerna, 4 st. släta ringar, märkta CO. G. F. och C. A. F. och 1 st. ring med carniolsten, märkt C, A. F. Silfver: 6 st. matskedar, märkta C. G. F., otefflade, 1 st. förläggareslef, 1 st. ragousked, 1 st. sockerströsked och 1 st. såsslef. — Kyrkoherden Weidemans död I tiduingen Upsala för i går läses: På anmodan af konungens befallningshafvande börjades den 3 dennes, således 24 dygn efter sjelfva tilldragelsen, formlig ransakning inför härvarande rådhnasrätt för att få utrönt huru kyrkoherden Weideiman kommit i Fyrisån. Flera personer blefvo dervid hörde på ed och bekräftade hufvudsakligen hvad som förut meddelats i denna tidning. Några egentligen nya upplysningat vUntios dervid icke, så att samma mystiska mörker ännu hvilar öfver tilldragelsen. Förhören skola forteättas, Landshöfdingen grefve Hamilton öfvervar ransakningen. Vid detta tillfälle hördes äfven den omnämnda brödförsäljerskan; som på Nybron antastasts och hört de besynnerliga ytträndena. Deras verba formalia blefvo till protokollet något olika dem i tidningen, men hufvudsaken oförändrad: att någon prest fått en djefla — skjuts; ja rakt in i helvete?. Hon ville hu erinra sig, att bändelsen passerat den 10 Oktober otnkring kl. 8 på aftonen, således dagen efter W:s försvinnande. Visste ej, om det yttrats till henne såsom hot. e!ler blott sinsemellan. De fyra karlarne hade farit unga, bättre klädda och två haft Husa mös sor, så att fara värdt är, att dei protokollet blifva studenter eller studerande, softi sålunda skulle endast skämtat sinsemellan. Men — då ett nog groft skämt och alltför mycket erinrande om, nerest ej syftande på, Weidemans sannolikaste öde, hvarom ingeti ähnan härstädes då egde någon misstanka, ännu mindre kännedom. . I en annan uppsats i samma ämne tilllägger tidningen: Sedermera har blifvit kändt, att handlanden : Claes Wretman sett och talat vid Weideman inne på Nordströms schweizeri klockan 8 eller straxt efter 8 på aftonen ifrågavarande dag, således minst en half timma sednare än någonan: nan veterligen hittills sett honom. Weideman hade då inkommit från gatan och genom yttre . rummet, der Wretman satt med några bekanta, gått in uti de inre, hvarvid Wretman helsat på och talat några ord vid Weideman, emedan de voro gamla bekanta. Weideman hade då varit särdeles fryntlig och upprymd och hade kanske trälfat andra bekanta i rummet innanför, som ytterligare uppehållit honom. å urmakaregesällen Lundgren hos fabrikören Sedström, som undersökte uret genast efter dess påträffande å dambordet den 20 Okt. vitsordar, att klockan då ej gått längre än en fjerdedels timma efter uppdragningen; så är uppenbart, att densamma åtminstone ej stannat vid eller i anledning af Weidemans fall eller störtande i vattnet, ty då skulle verket ovilkorligen utvisat längre gång. Men när hade då klockan stannat? Det finnes endas två omständigheter, hvarunder detta kunnat ske: antingen hade den stannat af sig sjelf i Weidemans västficka, å tid som den utvisade, eller ock har den mellan den 9 och 20 Okt. varit i andra händer och blifvit uppdragen nm fjerdedels timma före dess utkastände på dam I: ordet. ! . Men urmakaren anser icke troligt och antagligt, att detta goda ur stannat af sig sjelft en fjerdedels timma efter uppdragningen ; något dertill vållande fel har ej heller kunnat upptäckas. Om detta kunde fullständigt bevisas, återstår således endast det sednare antagandet, hvars sannolikhet ytterligare bekräftas deraf. act Weide-. mans rätta och vanliga urkedja är borta. Denna, som förfärdigats af guldsmeden Markström här i i staden, var så ovanligt tjock, att han anser omöjligt att den kunnat vid mannens färd öfver dambordet slitas från klockan utan västens eller :; klockans skadande, och något: sådant har icke l. heller förmärkts. Antagligare och naturligare, både än att klockan stannat af sig sjelf en fjerdedels timma efter uppdragningen och redan stått, då Weideman kom 1 vattnet, samt att den sålunda skilts från kedjan, blir då den förmodan, att rånaren tillgripit både ur, kedja och annotationsbok, men, för att missleda de då först börjande allvårliga efterforskningarne, utkastat klocan dagarne före den 20 på dambordet, sedan de j: nyss förut uppdragit densamma för att öka förvillelsen. Den skulle således blifvit uppdragen en fjerdedels timmas tid före, om ej just precist en fjerdedels timmas väg ifrån dambordet. Tyvärr har den afsedda förvillelsen ökats af den slumpen, att äfven Weideman råkat sjelf uppdraga sitt ur så näst före samma tid, det nu stannat, att tidsskilnaden blir i de båda fallen nästan lika, ehuru ! dock äfven nu något för lång för första antagan: det. Palla händelser -egerman sålunda större och naturligare skäl att antaga, det klockan gätt ? den utvisade fjerdedels-timman efter förnyad upp I:; dragning, än att den gjort det i följd af den ! uppdragning, som Weideman sjelf verkställde något efter kl. 7 på aftonen den 9 Oktober hos ! handlanden Eklund. Det sednare, hvilket kan ännu mindre bevisas, är också blott ett löst antagande