Aftonbladet – 5 november 1866, sida 3

-23 Babamdie Sänt NR KAR NT tt) ren icke kunnat frånkänna hans komiske förmåga full paritet med den tragiska, be 0 tvifla vi ingalunda. Men såväl Leporellc )som Osmin äro visserligen komiska, och detta till underbar fulländning; icke så glada. Bpeisbofven eller narren eller föreningen a båda blifver oändligt roandei sina ständige misslyckanden ; men skurkaktigheten sprider öfver dessa båda partier ett slags allvar, eller olyckan ett slags sorglighet, i ungefär like hög grad, som ondskans triumfer åt Mephistopheles demoniska parti förlänar en art af glädtighet. Figaro åter är — om vi här likasom i afseende på de nyssnämnda karakterernea bortse från undantag i detaljeringen — sannt och odödligt glad. Det är visserligen obestridligt att under den sprittande skalkaktiga munterheten röjes förmågan att varmt och lifligt känna äfven smärtan; men det hufvudsakliga är gladt likasom glädjande. Figaro är med ett ord ett ljust parti och det första sådana af större betydelse, hvari hr Willman uppträdt. Det . var derföre med spändt intresse man gick alt granska detta prof, men äfven de som lofvat sig mest blefvo icke bedragna i sin förhoppning. Figaro blef genom hr Will——— IR IE I BE OF ART I hjelte, Det kraftfulla i karakterens framhållande, det måvgsidiga i uppfattningen, I det omvexlande och rika i mimiken och det I tekniskt som karakteristiskt konstnärliga i J sången samverkade härtill; och likasom i ensemblerna den fina nyanseringen, säkerheten och det dramatiska lifvet gjorde den lyckligaste verkan, blefvo de tre arierna fullt värdigt återgifna; förnämligast dock den andra — till Cherubin —: en verklig triumf, som redan från konsertsalen förberedts, : Måste vi göra någon anmärkning, så rikta vi den mot den sista arian, hvari Figaros verkliga lidande och förbittring måhända bort starkare betonas. Hr Lundberg tyckes oss här hafva i sin uppfattning träffet det rätta. Hr Willman hyllades esomoftast med rikligt och efter den andra arian med stormande bifall. Almaävivas parti fordrar en ytans nobless, ficbet och elegans, som man icke billigtvis kunde fordra att hr Behrens — alltid använd i starkare, passionerade, romantiska roller — skulle bafva lyckate tillegna sig och uppbära, och som han ej heller återgongång skudar den, i sig sjelf imponerande figuren och hållningen. Bäst framställdes de scener, hvarpå svartsjukon läggeren allvarligare färg; och hvad särskildt angår den passionerad man, återgafs den med en Jyrisk och dramatisk förmåga, som i hög grad påkallar aktning och intresse. Såväl i recitativet som i arian sjelf rådde en kraft och ett lif, som värdigt tecknade den vredgade spanjoren. Den sjelfundervisning, som en fortsatt framställning innebär, torde småningom förfina utförandet af de blidare erotiska scenerna. Öfverallt. var den präktiga rösten af särdeles god effekt. MIl Lundqvist, hvars utmärkt vackra framställning af Jeannettes roil i Joconde banat henne vägen till Cherubins, sjöng okonstladt och varmt den företa arion, hvars obeskrifliga skönhet emellertid uppdrifver åhöravnes fordringar till en verkligt fruktansvärd höjd. I den sednare arion misslyckades hon fullkomligt, något som vi hasta att tillskrifva räddsla, bristande disposition, med ett ord en tillfällighet, ty om örats säkerhet gifver den upga artistens förra uppträdande det bästa vittnesbörd, liksom om många andra företräden, hvaraf vi ingalunda afstå från att hoppas mycket, hvad än här saknades. Rösten tyckes emellertid något svag, hvaremot det dramatiska återgifvandet af rollen var så till utseende som j mans. talanger omisskänneligen styckets gaf, belst ett visst storståtlighetsmaner nåstora arian, hvari grefven verkligen är enl. aktion, en momentel nedslagenhet undantagen, rätt lyckligt. I stället för ef mll Memsen, hvars debut ryktet förkunnat, utfördes grefvinnans parti af fru Stenhammar, och detta med en förtjenst, som, då vi tänka oss den säkerligen ringa tid till inöfning som blifvit henne beskärd, dubbelt hedrar denna värderika artist. Den stora arian, som sjöngs med fullkomlig trohet och djup musikalisk uppfattning, tillskyndade henne bifallsyttringar af sällsynt Hiflighet. Fru Stranberg återhörde man med nöje i Susannas roll, hvars hufvudsakliga karakter hon enligt vår åsigt återgifver ur den rätta synpunkten. I den förtrollande sista arian, som af texten angifves såsom ett koketteri, men hvari tonskalden tydligen låter Susannas själsstämving förrandia skämtet till allvar, sannin och kärlek, saknade vi likv:l mll Hebbes poetiska föredrag. I fru Strandbergs tycktes oss andra aktens aria, då pagen klädes till fruntimmer, vara glanspunkten. Hr Weiss förringar eller förfelar intrycket af Bartholos första ypperliga hämndsång, då hen deri ej iakttager den graviteiska värdighet som musiken i arians början målar, och som ingalunda ersättes genom röstens forcerande samt häftiga grimacer och gestikulationer, huru starka applåder än sådant kan nedkalla från höjden. Huru felaktig och löjlig den gemle doktorn än eljest måste synas, är det här icke utan djup orsak han vredgas. I tredje aktens lustiga ensemble, måhända det enda buffakomiska i hela den snillrika musiken, lyekades hr Weiss bättre, om man än med förundran fann havs lifliga aktion stundom aflösas at fullständig uttrycksstiltje. Bazils porti — det sista hvari vi fått från scenen njuta af Strandbergs ännu i sin svaghet herrliga stämma — utföres nu ganska lyckligt af hr Öhlsson, någöt som renderar publiken nöjet af den berömda fabel-arian, ett måsterstycke i epik som didaktik, hvilket man icke pi länge fått åhöra. Röstens obe tydlighet må icke hindra oss att erkänna det omsorgsfulla i föredraget. Mii Jacobson gaf å:. Marcellinas sångroll det ovedersägligen särdeles väsentliga behaget att det kunde med ye tydligt uppfattas, och deltog sålunda i ensemblenumren på ett sätt com gjorde dem godt. I duon med Susanna skulle vi önska ätskilliga öfverdrifter i aktionen något närmade fill ett angenämt lagom. MI B. Lublin sjöng rätt behagligt Barberinas lilla sång. om hvars första takter duetten mel