Aftonbladet – 5 november 1866, sida 2

henne ett säkert sätt att hitta midt i-skogarne. Vintern trycker sin stämpel på träden; den sidan af stammen, som är utsatt för nordanvinden, betäckes med ett slags mögel. Violante erinrade sig med sin vanliga sinnesnärvaro denna lärdom, som hon fått i barndomen, och kände sig lugnad. Denna a? vindarne bildade spetelska visade sig för benne på ekarne; hon gick alltså i nordlig riktning. Denna väg borde föra henne i närheten af slottet OCroix-de-Vie. Men hon kunde snart gå förbi dess omgifningar; i närmaste bondgård skulle bon utan svårighet få en karriol, som kunde återföra henne till herrgården. Knappt hade hon gått några minuter förr än ben fick se en bred öppning i skogen; det var slottsallen, men fröken Bochardiere ville nu e; gå öfver densamma. Tyenne sadlade hästar gingo uppför all6n, ledda af en beljent, som hon väl kände igen, emedan hon många gånger sett honom komma till Bochardigre: det var Ohesnel. Violante bleknade. Hade väl denna dystra spådom, som hon kastat fram till sin far, redan samma dag gutt i fullbordan. Hade väl den eva hästen återkommit ulan sin ryttare? Men det ver icke så; hon såg framför sig markisen af Croix-de-Vie. Han satt på trappsteget som ledde till stenkorset. Hen bar en jagidrägt, eburu han ej längre jagade. Så lutad hans ställning i detta ögonblick befann sig, sög man dock att han var af en hög och stark växt. Han hade dessa bestämda drag, som tillhörde hans stam, och hans blonda hår svallade ner i täta lockar under hans låga, runda hatt, rydd med en guldgalon. Hans ridpiska åg vid hans sida. Han satt der på denna eten, fördjupad i tankar, drömmande. (Forts. följer 3