Aftonbladet – 5 november 1866, sida 2

lemna gården för att fara till enkefrun; sin förnäma vän, eller åtminstone lemna trädgårdarne för att gå in i sin studerkammore och der läsa om familjen Croix-de-Vies historia, eom han skrifvit, utan tvifvel glädjande sig åt sitt verk, och färdig att deri tillägga ytterligare en fabel. Som hon slutligen kände sig något trött, satte hon sig ned vid foten af ett träd. Under en timma och måhända längre beiraktade hon ma-kinmessigt vid sina fötter några klasar af vilda dunkelblå byacinter, vårens sista blommor, ganska sällsynta i dessa ofruktbara skogar, då en hastig susning i gräset kom henne att lyfta upp hufvudet. En lång huggorm krälade fram på några stegs afetånd vid kanten af en hålväg. Violsnte kunde ej låta bli att rysa till, och hon steg upp. Hon kände en ytterlig trötthet, och kunde derjemte ej biodra sig från att emåle, då hon erinrade sig, att hon ej ätit eller druckit någonting sedan föregående aftonen. — Hvarföre hade bene nes far i dag velat äta frukost ensam, var icke detta ett siraff för henne? — Förgäfves sökte hon emellertid ta saken på den skämtsamma sidan; hennes små fötter voro sönderbråkade, och det blixtrade för henpes ögon. Den sväfvande halfskymning, som herrskade under skogens hvalf, den lek af strålar, som genombröto deita dunkel och derpå flydde bort under det orediga löfverket, förökade ytterligare denna fysiska oro, som bemäktigat sig henne efter alla de skakninger till själ och kropp, som hon erfarit under några timmar. En plötslig förskräckelse intog henne, då hon sög sig sitta der, utan krafter midt i denna ensliga trakt. Hon begaf sig ef att söka hemvägen. Fordom i bergsbygden hade man lärt