Aftonbladet – 5 november 1866, sida 2

fantasi, så skulle hennes far utan tvifveljha vädjat till denva, för att leda henne efter sina afsigter. Och skulle hon väl ändock deraf ha blifvit förledd? Skulle hon ej snart ha förstått upptäcka intressets passion i de faderliga förslagen? Och denna så illa dolda affärston skulle den ej Fa sårat heane?... Men hvad gjorde välherr de Bochardidre efter morgonens oväder? Hon såg honom ej i trädgårdarne. Höll han sig då dold? Hon börde efter, och förnam, att han hade stängt in sig i sitt rum; att han hade 5: vit befallning om att frukosten skulle bäras dit. Hon smålog biitert. Hon ville emellertid icke beröfva honom hans terrasser, hans afvenbokar, alla dessa vackra saker, som han älskade, Och då han tycktes ha bestämt sig för aft hellre förblifva en fånge än att möta henne, så tog bon sitt parti att återge hozom friheten, i det hon för några timmer eflägsnade sig från gården. För denn: gången var hon ej vid lynne att besöka flodstranden; vattnets sång skulle nu kanske förekommit henne ledsam, och dessutom var Såvrestranden äfven advokatens vanliga promenad. Violante begafsig till skogen. Det var vid middagstiden. Solen stod högst på himmelen; men denna bleka, evigt molnbekransade skifva kunde den väl få namn af sol? Fröken Bochardidre vandrade än på den tjocka massan af vissnade löf, som tjugu höstar der sammanhopat, än midt ibland det frodiga gräs, som växer på de ställen, der jordmånen är fetare. Ofta gjorde hon långa omvägar för att undvika dessa förfärliga jernekar, hvilka stå der likasom skogens inre bålverk. Hon gick ej fort; hvartill skulle väl det ha tjenat? Hon rådde ju om hela dagen ända till skymningen, ända till den timma, då han skulle