Aftonbladet – 5 november 1866, sida 2

hus, som tillhörde henne, och som nu efter mormodrens död stod öde; der kunde hon ju innesluta sig bland sina slägtingar och närmaste, under clanens skydd, som herr de Bochardiere brukade säga. Der skulle ban säkerligen ej uppsöka benne. Här deremot kunde hon väl tro sig viss om-att göra motstånd och segra; men hon var dock ensam. Hon såg förföljelsen nära att ta ein början, hon anade de snaror, som man skulle lägga ut för henne. Dessa högmodiga och hårdnackade Croix-de-Vie hade redan väl länge föstat sica tankar på henne, och dessa tankar hade under fyra år hunnit mogna. De hade sökt efter ett redskap för sin slägts räddning, och det är henne de dertill utsett. ve ville ha henne för hvilket pris som helst. Nej, du skall icke få henne, du hårdnackade slägt, som aldrig kunnat kufvas af dina olyckor, dina fall; du skall icke få henne, fördömda ätt! Dessa OCroix-de-Vie veta ej rätt hvem hon är, denna Violante Lescalopier, på hvilken de nu beslutit att sätta sitt sista räddningskast. Hon är ej af dem, hvaraf man gör slafvinnor, försakande offer. Denva flärdfulla markisinna bade ju aftonen förut berömt sig för Lescalopier att ha utforskat hans dotter och att känna henne. — Om hon kände mig — tänkte Violante — skulle hon väl då fika efter mig? Hvad som herrskapet Croix-de-Vie behöfde, det vore någon ödmjuk och beskedlig peosionsflicka, som ej hade ögon attse, icke förstånd att fatta hvad man af henne väntade, eller ock någon romanesk flicka, som toge sin sjuka hjernas dåraktiga syner för bjertats rättmätiga önskningar, rTedobogen att uppoffra sig för dem som drabbats af ödet, emedan hon ej visste hvad ödet var. Ack, om Violante hade egt