Aftonbladet – 3 november 1866, sida 2

Violante uppehöll med sin nakna arm gardinens tyngd... men plötsligt lät hon den nedfalla! Fröken Bochardidres mormor gjorde sig fordom ett nöje af att öfverraska sin dotterdotter med något af dessa yttranden, som tvinga själen att lemna sina gömställen och bäfvande träda fram i anletsdragen, och det var då hennes ögon, som den gamla betraktade. CHvem vill väl påstå att dina ögon äro känslolösa? sade hon då till Henne. Den som sä säger, han känner dem icke, min flicka!? Och detsamma hade mormodren, ifall hon ännu lefvat och varit närvarande, nu knnnat säga, Violantes blåa ögon hade plötsligt utvidgats och antagit en helt ny färg, mera dunkel, mera lågande, mera öm. Den unga flickan etod der hopkrupen mellan gardinens veck, häpen, förskräckt öfver den rörelse hon erfor. Man hade kunnat se henne efter ett ögonblicks förlopp gifva ett inre svar åt den besynnerliga, mäktiga fråga, som framställt sig för hennes själ: hvarföre? Hon strök handen öfver sin panna, och gjorde derpå en åtbörd af otålighet. De båda ryttare, som nyss farit förbi, voro Martel VI af Croix-de-Vie och hans trogne tjenare, Chesnel. De åfvo sig till staden, såsom markisen hade lofvät sin mor. I samma ögonblick rullade herr Lescalopier de Bochardigres vagn in på gården. Violante tyckte att heones far väl tidigt hade kommit från sin lättrörliga, högdragna och qvicka väns, markisinnans gästfrihet. Hon förmodade, att han stigit upp före dagningen, för att få den äran att tillryggalägga en del af vägen i moarkisens sällskap. Denna tanke framkallade hos henne ett litet småleende, åtföljdt af en ryckning på axlarne. Fröken Bochardiere