Aftonbladet – 2 november 1866, sida 3

hennes tankars djup. Hon tänkte på Martel I:s dystra lynne, på markisinnan Yolandas död, så hemlighetsfull i fall man fick tro det okunniga folkets prat, på denna död, som läkarne på ett så tillfredsställande sätt förklarat. Det behagar Gud att pröfva de sina, fortsatte manuskriptet; tsmädliga rykten kommo snart i omlopp öfver det lif som markis Martel i Paris förde. Vi skola ej nedlåta oss attohär vederlägga dem; vårt hjerta känner sig ändå i detta ögonblick alltför sorgbundet då vi måste berätta denne äd:e herres slut. Moarkisen hade, utan tvifvel något oförsigtigt, inlåtit sig med en af dessa djerfva äfventyrare, skickliga att antaga masken a hederlig karl och som alltid funnits i mängd inom den stora staden. Denne var af god familj och vi ha ej utan möda fått reda på hans namn; han kallad: sig Lesneven. Vid denna tidpunkt hade herr Croix-de-Vie, oaktadt sitt naturliga saktmod och sin religion, en tvist, hvarpå följde en duell. Man vet att den egde rum i Vincennerskogen, samt aut markisen emot sin vilja dödade sin motståndare, hvilken han velat skona. Olyckligtvis var denne unge man öfverste i armen, den siste ättlingen af och hufvudmannen för en hederlig familj, som med honom utslocknade. Herr Croixde Vie, nödsakad att hålla sig dold, hade under sin enslighet inga andra förströelser än umgänget med denne Lesneven, om hvilken vi redan talat och som ensam kände hans tillflyktsort. Man vet äfven, att denne äfventyrare, missbrukande sin ädle och godtrogne väns förtroende, aflockat honom stora summor, som han kastade in i vilda spenokpulatier. Paris och Frankrike befanno sig är 1720, under inflytelsen af systemet, i en hvirfvel, framkallad af Law-s därska och regentens svaghet. Man har anled