Aftonbladet – 2 november 1866, sida 3

telse, en smickrande historia, illa sminkad vanmäktig med alla giva löjliga bemödan den, Fåfängt belastade författaren med sin: blinda förbånnelser Lesnevens minne, ha som skulle ha ryckt af markisen värjan ocl begagnat den emot sitt offer. SAck, hven kan väl tro sådant, sade Violante till si sjelf. Hon tänkte, att hennes far var myc ket att beklaga, som kunnat hoppas genon en så klen uppfinning söka sin saks rädd Ming. Han hade sålunda med egen hand dö dat sig, denne dystre Croix-de-Vie. Ochlvisst hon det ej redan? Ovilkorligt genomgick hor på nytt denna förfärliga roman. Utan tvif vel hade markisen dömt sig sjelf. Han had ej längre kunnat uthärda den förkrossande tyngden af sin bedragna ärelystnad och sir besvikna girighet. Nej, det var icke med et slags våld som Lesneven hade aflockat ho nom dessa ofantliga summor, hvilka har kastade in i?systemet.? Markisen hade sjel stor del i dessa ursinniga spekylationer. Hvarje dag kom Lesneven med förbannel. ser öfver lyckans ostadighet. Herr de Croixde-Vie såg sig bragt derhän att tillgripa sit fädernearf, att aflägga denna skrymtaktige slöja af fromhet, ära och dygd, under hvilka hans ursinniga passioner i tio års tid hade hållit sig så väl dolda. Och när hans kam. rat eller medbrottsling lemnade honom, befann han sig ensam, Markisinnan Yolandas bleka gestalt kom då att sätta sig bredvid honom framför spiseln. Hemligheten af min död?, sade hon till honom, känner du till den? På andra sidan reste sig den blodiga skuggan af den vid Vincennes döjade unge hertigen. ?Du har utrotat min stam?, sade han till henom: din egen skall sammalunda förgås, men långsamt, under seklerna, i en följd af olyckor utan namn!? En rättmätig klagan från en ungdom, obe