Aftonbladet – 2 november 1866, sida 2

som om hon hastigt blifvit ryckt från alla de tankar som hittills uppfyllt hennes själ, om menniskans frihet, om en högre rättvisa. En otrolig olycksdiger historia! Hvad menades väl med denna verld af nya smärtor, oerhörda olyckor, oändliga straff? Omedvetet såg hon upp emot himmelen; blixtrandet af mordiska klingor intogo der solstrålarnes plats, blodfläckar stjernornas; luften var fylld med yrsel, vansinne, raseriet att ej längre få lefva. De föllo, den ene efter den andre, dessa stolta herrar af Croix-de-Vie. Gud slog dem. Men var det väl Han? O Gud, Dina slag äro förfärliga, måste man ock nödgas tro, att de äro blinda? Och likasom advokaten, afbrytande ett ögonblick sin berättelse, hade anmärkt till sin dotter, att Försynens vägar understundom äro grymma, hade Violante den gången utan att lyfta upp hufvudet, mumlat: ?Säg ödets !? Hon vände om det första bladet i den gröna boken. På andra sidan hade herr de Bochardiere fromt tecknat och med egen hand färglagt Croix-de-Vie:s vapensköld, fyrdelad med provinserna Bretagnes och Åguitaniens vapen. Välan, hade man ej redan i advokaten Lescalopiers ungdom om honom yttrat, att han egde alla upptänkliga talanger? Men Violante tänkte nu ej på att beundra sin fars talanger. Detta Croixde-Vies vapen, till utseendet så enkelt, var i sjelfva verket ett talande vapen. Hufvudpunkten deri tilldrog sig den unga flickans en det var ett rödt kors i silfverfält. Detta röda kors med sina tvenne blodfärgade armar, tycktes det ej stå der som en olycksbådande ingång? På samma sätt reste sig det stora stenkorset vid ingången till allsen, som förde till Robert