Aftonbladet – 2 november 1866, sida 2

upp, som om en ny tanke bemäktigat sig henne och bringade henne en hjelp, som hon ej väntat sig. Hennes fysionomi, på en gång så fin och så kall, öfver hvilka de minsta intryck halkade fram, glänsande och rena som sgolstrålarne öfver hvita snöfält, hade verkligen något förändrat sig. Hennes gång var ej heller mer densamma; hennes steg, alltid fasta äfven med den vårdslöshet, som ledsnaden åstadkom, förrådde nu en blandning af obeslutsamhet och sällsam ifver. Hon besteg en mörk och krokig trappa, ty advokaten Lesealopier de Bochardiere skulle ej ha kunnat förlägga sitt arbetsrum annorstädes än i sitt vackra torn, och det var dit som Violante nu begaf sig. Hon inträdde, gick rakt fram till en byrå af rosenträ och ebenholz samt prydd med sirater i koppar; den stod i midten af rummet. Det föremål hon sökte upptäckte hon snart; det var ompifvet af en massa papper och anteckningar; on igenkände det utan svårighet. Det var ett stort häfte, inbundet i grönt marokin; hörnen och knäppena af silfver. Hon öppnade boken. På första bladet hade herr Lescalopier de Bochardiere skrifvit dessa ord: Sannfärdiga memoirer till ledning för huset Croiz-de-Vies historia. Advokaten arbetade, som rätt och tillbörligt var, sedan sex år på denna historia. Hvarföre hade han väl aftonen förut kommit till sin dotter med detta manuskript i handen? Hvarföre hade han bedt henne åhöra ett fragment af detta dyrbara verk, hvilket han aldrig förr tänkt på att meddela henne? Det var detta, som fört Violante till tornet, och derjemte minnet af den storartade och sorgliga rörelse, som gripit henne redan vid de första sidorna. Vid åhörandet deraf hade det förekommit henne