Aftonbladet – 2 november 1866, sida 2

de: restaurerade hvalfven af detta hus, förskräckta att förnimma någonting dylikt. Och detta hade markisinnan Croix-de-Vie gissat. Violante ville ej höra talas hvarken om tradition eller slägter; hon påstod, att det ej fanns något annat i hela verlden, som förtjente kallas adel än höga själar, och hon trodde endast på begåfvade naturer, på personer, upplysta af en stråle från höjden, på de utvalda. Hennes far beskärmade sig öfver, att hon var förskräckligt republikansk, och väl värdig den ort, der hon var född; men han vågade icke alltid bekämpa henne. Den bästa vederläggning af hans dotters åsigter, det var — han visste det nog — hon sjelf! Violantes hlickar irrade några ögonblick ötver hyllorna; ingenting lockade henne der, ingenting kände -hon lust för, hvarken den förflutna tidens memoirer eller nutidens romaner, moraliska afhandlingar och religiösa arbeten än mindre. Ensamt titlarne gjorde henne otålig. Hvartill skulle det väl tjena att beträda dessa portar, förskansade med fraser, och att bege sig in på dessa splitets fält? Fröken Bochardigre skulle ha älskat läsning ganska mycket, om blott de böcker hon träffade på icke alltid hade förefallit henne vida mindre enkla än hon sjelf. Derföre gjorde hon ofta likasom nu; hon närmade sig bokskåpet och gick derifrån utan att ha vidrört en enda bok. Maskinmässigt satte hon sig ännu en gång ned framför den toma spiseln; en vana, som honm bibehållit från bergsbygden, der spislågan ständigt är tänd. Hon hade omsider beslutit sig till att blott och bart lefva, att låta lifvet fortgå och framrinna omkring henne på samma sätt som denna sömnaktiga flod, hvilken hon kunnat se om hon blott gått fram till fönsterna. — Emellertid reste hon sig hastigt