Aftonbladet – 2 november 1866, sida 2

FAHILJEN CROIX-DE-VIE,) AF PAUL PERRET, Öfversättning från franskan. Han hade haft den talangen att med adeln blottställa sig, han tillhörde den och för att i afsigt alt behaga adeln göra sig till dess like hade Lescalopier blifvit en Bochardiere. Dristigt bar han i sitt a svart i guldfält, och fru Oroix-de-Vie kallade honom sin vän. Och nu kunde han ännu fastare tillknyta de blomsterband, som fästade honom vid markisinnan; han kunde öfver återstoden af ett så skickligt fördt lif kasta den oerhörda glansen af en slägtförbindelse, utan exempel i provinsen ; han kunde öfver det fula namnet Lescalopier, som man ej längre uttalade, men som man inpgalunde hade lömt, utbreda strålarne af ett nästan kungigt namn och af en markgreflig krona ; han kunde slutligen, han, den ringa mannen, höja sig till gudarnes slägt. Enkefrun hade illåtit honom att för henne presentera Viodente... i fall Violante dertill samtyckte. Men under det han för fram på vägen melan Croix-de-Vie och Bochardiere, rullande i sin präktiga kalesch, dragen af två stora tyska vagnshästar — ty den tika adeln i Vend6e har alltid tyckt om vackra hästar och lyx i ekipager och hvad adeln tyckte om, det tillbad han — under det han npärmade sig sin gård kunde herr de Lescalopier de Bocheardidre icke ar sitt sinne för) Se A. B. n:v W51—255.