Aftonbladet – 1 november 1866, sida 3

plägade herr de Bochardidre följa Violante med ögonen gerom trädgårdarne; han utforskade henn2 vid ändan t sit6erna, bakom afvenbokarne, och ben I. : aktade henne med en ganska förklarlig bluudning uf för. våning, lätt samvetsaeg och o5vervinnerlig fruktan. Var väl då d.ta vskligen hans dotter? Väl fann fedes ca henne skön; men det var ej det slags -k. het han önskat hos henne fintin. H på afstånd; denna kungliga h g hänryckte honom, åtminstone för ett ögonblick, och han pöste af högmod vid tanken på, att Violante hade en min, icke indre nobel än alla de nobla damerna inoten; men så följde en tanke, som skämde bort hela hans glädje och förbittrade hans njutning. iolantes höga bållning gick väl i sjelfva verket upp emot de förnäma damers, hvilka han kände och så högt värderade; men den var icke densamma, den var någonting helt annat, som han ej tyckte om och som sårade honom; det var måhända någonting bättre, men detta bättre förstod han icke. Man tänke sig förvåningen hos en advokat, avilken länge skild från en dotter, som har honom att tacka för lifvet, varseblir, då han efter nitton års förlopp återse: henne, alt han bragt en Minerva till verlden. Detta hade herr Lescelopier de Bochardigre erfarit em år förut, då Violante hade blifvit honom återgifven; men kvarföre hade han då någonsin lemnat henne? Saken var den, att herr de Bochardidre ade sin historia. Lycklga de fäder, som cke ha en sådan. Ack, advokaten kunde ;j göra onspråk på den äran att vara född Vendee, på denna lojala jord. Han var peklagligtvis från Picardie, och Gud hade uIdrig visat honom den nåden att ur hans ninne utplåna det obehagliga äfventyr som