Aftonbladet – 1 november 1866, sida 3

Det är sannt, han hade förlorat sin hustru. Fru Lescalopier, som dött vid tjugu års åller, hvilade nu midt ibland dessa klippor, hvilka hon så uppriktigt älskat. Advokatens hjerta kunde ej vara annat än mycket sorgset; ban hade lemnat barnet i mormolrens vård. Men andra veckan började han sin flygt uppåt; han förutsåg den rika skörd nån skulle göra i lifvets högsommar; han hade framför sig hela vida verlden. I Paris stannade han icke; han visste väl, att i Paris det fordras mycken tid att kunna lägga rund till någonting. Kommande ofvanirån reste Han vesterut, så långt som möjigt och derjemte midtin i affärerna för dasen. Der blåste nu framgångens vind, lyckig den som förstått ta in densamma! Der, å kort tid efter konungens återkomst, år 824, i en ort, som på en gång erfarit emisrationen och det borgerliga kriget — huru nårga processer att företaga i denna illa läckta aska, huru många vackra mål att utföra. Och hvem i hela Poitou kände väl sescalopier? Hvem kunde väl i Vendee vissa, att nyligen i Picardie förekommit en oreussare, dödad af en patriot. Vid oceaens strand liksom vid foten af Alperna benektigade sig den nykomne allas förtroenle, vann allas hjertan; advokaferna hade ngenting annat att göra än hålla sig stilla. Pjugn år derefter gick och gällde denne ycklige Lescalopier öfv rallt för en millionär, ;ch det felades knäppt 25 4 i att den allmänna östen talat sannt. Hen hade icke blott förvarat adelns intressen inom hela provinsen, itan han hade äfven under segern likasom inder motgångens dagar, hvilka så snart itervände, tagit del i dess passioner, dess aknader, dess intriger, dess faror till och med, ja i det sednaste af dess äfventyr, som varit så blodigt. (Forts.)