Aftonbladet – 1 november 1866, sida 3

besväras med deras små mål. Denna drön om lycka och endrägt befanns å båda sido1 vara ganska kort. I sjelfva verket hade Lescalopier, sedan han händelsevis lyckats finna en guldgrufva på höjderna af Jura hastigt uttömt densamma; nu skulle hin hs ö.skat få gräfva annorstädes. Dessa evigs bergspetsar började trycka honom ganska tungt. Under smekmånaden gaf derföre Lescalopier sin unga fru förtroende af er stor plan. Den gick ut på ingenting min. dre än att på ancat håll, nere på slättbyg. den, söka en lycklig tillökning i rikedom och rykte. Förtroendet var förtjusande: hvem hade väl väntat sig, att det skulle mötas af makans rop, tårar, förebråelser. Den unga frun skyndade till sin mor. Hela slägten kom snart på benen. Tag fast för. rädaren, renegaten. Från detta ögonblick var gårdagens hjelte samhällets fiende. Inga effärer längre, inga processer; hemma i hu. set ansigten kala som marmor! I bergsbygden äro själerne icke alliid så rättsinniga; men ansigtena, hvad de kunna vara stränga! Om den besvikna äregirighet, som frätte detta advokathjerta liksom gamen i fabeln, sökte förråda sig med ett enda li. tet vingslag, då gaf hans vackra fru, förr så öm och undfallande, signalen ; man höjde på axlarne. Och modren, den högdragna, förektfulla, iskalla modren, ett troget por. trätt af den ännu ofödda Violante, mormodren med ett ord, hvars obevekliga blick Lescalopier ef:.er 25 rs förlopp icke utan en kallsvett kunde erinra sig, Hvilket mar. tyrskap! Det hade varat ett helt år, men eter dess slut hade fru Lesc.lopier dött det hon gaf Violante. lifvet. Han reste: Han fann sig ånyo fri; han fick för alltid aflägsna sig från dessa bergs. bor, hvilka så mycket förödmjukat honom. . I