Aftonbladet – 1 november 1866, sida 3

vande talanger hade en förmånlig figur, lif liga ögon, vackra tänder. Inom domstols: ealen kallade man honom Xvår välfödda. andliga medbroder4. Af naturen fintlig och företagsam, ganska försigtig, fruktsam på lyckliga ordvändningar och iustiga upptåg tog han sig förträffligt ut ibland dessa kalla och allvarsamma bergsbor. Detta stolta slägte är till hälften vunnet då man förstår roa detsamma; framförallt är det bestämdt folk, som misstror ordet när det ej ger ifrån sig annat än ljud. Och de hede snart kommit underfund med, att Lescalopier var lika förslagen som munter ech talför; att han hade, som man säger, domarnes öra, att han vann sina processer. Allmänhetens gunst tycktes verkligen bli för honom en Jakobsstege; toppen förlorade sig i skyarne, och han hade redan beträdt de första trappstegen. Vid denna tid afled hans gamle far, som efter oroligheternas slut hade i lugn återvändt till sitt hem i Picardie. När man i staden fick höra, att Lescslopier hade förmögenhet, då skymdes hans öras sol ej längre af några skuggor. Den rikaste arf tagerskan i orten skulle bortgiftas; den dristige Picardieren begärde hennes hand, och rönte intet afslag. Han tänkte ofta sedermera, att detta utomordentliga giftermåls lys nde högtidsdag icke hade varit den lyckligaste dagen i hans lif. Långt derifrån! Redan följande dagen hade Lescalopier förmärkt, att med hans triumf följde ett slags martyrskap. En sak är att vara bergsbors gäst och gunstling; en annan sak den att vara deres måg, nevö, onkel eller kusin. Det processlystna slägtet! Hade de ej på förhand fröjdat sig att för egen räkning besitta en lagkarl, en edvckat, som tilshörde dem. Han å sin sida smickrade sig med hoppet attej längre