Aftonbladet – 1 november 1866, sida 3

en iran, som vägrat att ta af sig hatten för en procession. Och om denne man ändå ej gjort nägot annat än att ej vilja ta af sig natten, men man anklagade honom för vida värre saker. Processionerna spelade på den tiden en vigtig roll. Lescalopier yttrade i ämnet allvarsamma savuniagar, hvilka tio år sednere i hans mun icke skulle ha ansetts för annat än den bittraste ironi; och han gjorde sig känd såsom en driftig kamrat ; man gaf bonom en plats bland fritänkarne. Ingen ära hade man då kunnat vägra honom, icke ens boppet om martyrskepet. Den förste embetsmannen på stället visste väl, ehuru han ej gjorde min deraf, hvarifrån denne Demosthenes, som nyss lemnat 8 olbänkarne, förskref sig. Han skickade efter honom, lexade upp honom, och nu började alla menniskor i staden att oroa sig öfver främlingens öde, började darra eller skratta. Farhågorna var onödiga. Hvad var det di som låg mellan dessa båda män. af hvilka den ena skickade efter den andra, admivistratören och den administrerade husbonden och slafven? — Volymen af en död preussare! Embetsmennen öfvertygade advokaten; det var blott ett ombyte af roll. Följande wånaden såg man — hvilken skandal! Lescalopier advocera för en religiös korporation, hvars fastighet stodifara. Fritänkarne kallade honom nu prestadvokaten; men der som annorstädes voro fritänkarne långtifrån de rikaste personer, följaktligen de som hade de flesta rättegåogar. Lescalopier genmälde, att han hade handlat som en förståndig man vid båda dessa tillfällen, och att han höll jemnvigten mellan de båda partierna. Advokaten från Picardie gjorde således redan mycket uppseende i bergsortstaden. Det bör anmärkas, att han utom sina lof