Aftonbladet – 1 november 1866, sida 2

Bochardieres förhatliga torn, trögt speglande sig i dessa stillastående vatten, väckte hos henne ett outsägligt intryck af otålighet, harm, iörakt; och med allt detta blandade sig en oändlig saknad. Hon tänkte på de vackra, blåa vattnen i det land, der hon var född, på den af vinterns tårar bildade strömmen, som hoppar på klippornas spetsar, störtar sig i djupen och åter framträder i det klara dagsljuset, alltjemt lika klar och färgrik. Sådant är det buller, som lifvar denna ensamhet, den enkla visa, som man om aftnarne hör löngst in i huset, sittande framför den ständigt tända brasan. 1 det rymliga huset herrskade mormodren, alltid njugg på sina allvarliga ord. Det var hon, som uppfostrat Violante, hvars födelse hade kostat hennes mor li!vet. Huset var beläget på sluttningen sf berget, likasom ett örnnäste; trädgårdarne höjde sig i afsatser på stenblock, som skyddade matjorden emot flodens raseri under de häftiga stormarne. Violante kände till en väg öfver klipporna; hon klättrade derpå med ett rådjurs lätthet under sina morgonpromenader, och en timmas stigning förde henne till spetsen. ilorisunten stängdes af Alperna; den unga flickans blickar förlorade sig dä i ett skimmer af ljus och snö. Fem år hade förflutit sedan mormodrens död. Herr de Bochardidre hade för sista sången rest till andra ändan af Frankrike, emot gränsen af Schweiz, för att hemföra sin dotter. Violante hade eålunda tillbrinvat fem somrar och fem vintrar, för henne fem sekler, på den otrefliga gården. Hon hade nyss fyllt tjugofyra är, men såg ej ut att ha hunnit denna ålder. Hon var blond, något lång och så lätt i sina rörelser, att företa gången man såg henne, gjorde hon samma intryck som en syn, en hastigt för