Aftonbladet – 1 november 1866, sida 2

de-Vie, zom hon ieke kände och aldrig vela lära känna. Hon hade samma afsky son den sednare för den natur, som omgaf henne och för det ställe, der hon var dömd at lefva. Egendomen Bocherdigre bade aldrig varit annat än ett obetydligt ställe, ehun den hade namn och värdighet af herresäte en dyrbar förmån, som bestämt advokater Lescalopier att köpa densamma. Byggnader var fordom ganska landtlig, men slutligen hade den under tidernas lopp och sakernas nya ordning i förening med de sällsamme försköningar, som advokaten dagligen upp. fann, blifvit ganska anspråksfull och nästan komisk att påse. Hufvudbyggningen före. tedde ingenting märkligare eller fulare än mängden af de herregods, hvarmed provinsen är öfver-ållad, utom det att den var försedd med ett stort torn. Detta stackars torn, sprucket, remnadt, härjadt af tidens åverkan, hade under mer än ett sekel förblifvit i detta skick, utan tak och med grungmurarne sköljda af floder, gom de: bedröfligt såg iramrirna. Bochardidre, hvars egor på alla geidor omgäfvos af Croix-de-Vie-godsets ech som var beläget omkring tre fjerdedels mil i sydost från slottet, låg vid sammanflödet af Chenelette och Sövre, Gårdens siste egare hade varit en gammal ryttmästare och Ludvigsriddare, hvilken, sedan han lemnat konungens tjenst och återvändt till sitt hem utan en skilling och tagit i ögnasigte sina ärfda rui. ner, genast hade insett det enda parti, som en förnuftig menniska deraf kunde draga. Han hade nemligen gjort det till ett skottnåll emot änder. Men denne väldige jägare var nu död och advokaten bade kommit i ans ställe. Då han med fru Croix-de-Vies ifall inköpte detta adliga ruckel,iden dubbla fsigten att bli hennes granne och att kunna