Aftonbladet – 1 november 1866, sida 2

Öppet spel, sade Lescalopier, grinande så godt han kunde, föreställande sigjatt man här borde skratta. Ja, väl, korten på bordet, men jag har ej bedt fru markisinnan att kasta dem i ansigtet på mig.4 Jeg tar tillbaka bvad jag sagt4, utropade fru Croix-de-Vie, jag erkänner att mitt lynne är för häfvigt, jag ångrar det... Är ni pu nöjd? SÅhS, svarade Lescalopier, hvarföre skulle jag ej vara det, när ni gör mig rättvisa? Och detta gör ni ju i detta ögonblick. Ni fäster er ej längre vid mina ord, som kunna vara illa valda, det är mitt bjerta, som tillhör er, mina afsigter, som ni tar i betraktande. Verkligen! jag skulle då ej göra så illaX, svarade markisinnan, alldeles upprymd. Det kan ej ligga något ondt uti att jag betraktar dessa rena afsigter, om hvilka ni talar, om det ock blott vore för att lära känna dem.3 Vi ha cu länge talat om ett förslag, som ligger mig mycket om hjertat4, mumlade advokaten. Tanken derpå har till och med mer än en gång blifvit gillad af er sjelf, fru markisinna, och redan detta är ganska smickrande för en tjenare. Och detta förslag, tror ni väl, att man bör dröja med att sätta det i verket?4 Försöka sätta det i verket, herr de Bochardi8dre!t cLåtom oss rädda herr markisenX, utropade advokaten i det han steg upp. Enkefrun bleknade och ryckte litet på axlarne; hon visste ej hvad hon mest skulle beundra, Lescalopiers bepröfvade tillgifvenhet, eller hans äregirighet like ihärdig som dess uttryck var naivt, eller hans nit, alltid en smula tafatt, — Nåväl, min kära Lesca-. lopier, sade hon, jag vill för ett ögon-!