Aftonbladet – 31 oktober 1866, sida 2

FAMILJEN CRO:X-DE-VIE,-) AR PAUL PERRET. Öfversättning från franskan. Några steg längre fram lyfte Chesnel på en tapet, som dolde en dörr; denna var icke igenmurad. Stig in, sade den gamle tjenaren, i det han lennade plats. De be: funno sig i ett långt galleri med sex. fön. ster, och i hvars a dra ända man kom till en rund och temligen trång kammare i ett af tornen. Ett matt sken upplyste rummet, man varseblef en säng: med mörka gardiner. Chesnel gjorde tecken åt abbn att tala lågt och att gå sakta. På tröskeln af rummet låg en mycket stor hund, som nu reste äs upp och kom fram för att nosa på de båda besökande. Tyst, Magnust, sade Chesnel. Magnus var till färgen hvit, af en blåaktig hvitbet, med svarta fläckar. På hans stora nos, hans ljusröda näsa, hans stora klara vattfärgade ögon kände man igen hans ursprung. Det var en af dessa jättelika danska hundar, som ännu i dag användas i norra Europa vid björnjagter; en race, som i Frankrike nästan gått ut, och hvars oäkta afxomlingar numera blott tjena som gårdvardar. 4Se så, sade Chesnel, i det han lutade sig ner och klappade honom, du är vacker, du är stark och du är den sistalaf din ätt.? Jag är rädd förs, sade abben, att den stackars Magnus blott tjenar till att påminna min kusin om sina fordsa bundar och om jagten, som han älskade. Och hvem bar dömt honom att ej mera jaga? återtog Chesnel, i det han hastigt rätade upp-sig? Just han sjelf! Fru markisinnan hade väl tio gånger i fjol sagt till honom: Jag är rädd för jagteo, Martel. — ar JA ÅA RR un 541. 52