Aftonbladet – 30 oktober 1866, sida 2

FAMILJEN CROIX-DE-VIE,) AF PAUL PERRET, Öfversättning från franskan. Jag vet det?, sade abbe Gourio, det var baron Ledignan, er köttsliga kusin, madame,2 Ack, herr de Ledignan var ung han, det var en djerf och stark själ. Han hyste ej de fördomar, som skola ta lifvet af honom; som vakar deruppe, tänkande på den förfärliga legenden. Ack; huru ha de ej besannatis dessa ord, minnenas svindel! Men detta ädla råd framkallade. blott ett rop af förtrytelse bland alla mina närmaste. Afesk sig att bära. vårt namn, icke sannt, abbe, bättre då att dö? Åtminstone skulle jag ha kunnat aflägsna mig för en tid från detta hemska hus, detta skuggornas hem, man förbjöd mig det. Bör icke en ädling växa upp i sin stams vagga? Och då jag ej begrep detta, frågade man mig hvarifrån jag var kommen, hvar jag var född. Biskopen, min onkel, blandade sig i saken; han försäkrade mig att en flykt skulle vara detsamma som att vilja bedraga och trotsa himmelen. Man måste således här tömma Guds vredes kalk! Jag låtsade tro detta, jag underkastade mig. Jag var ensam mot dem alla, jag var tjugotvå år!? Fyra år äldre än min mor?, anmärkte abben. Er mor?, återtog markisinnan, stampande med foten. Abbå! ni har aldrig hvaren takt eller lycka. Hvilka bittra minnen d A. B. nr 251 och 252.