Aftonbladet – 30 oktober 1866, sida 2

har ni icke hos mig framkallat. Jag hade så när glömt att upptaga dem i mitt mar: tyrskap. Ja, ja, er mor var den yngsta, men hon var alltid husets mentor. Det förvånar mig ingalunda att hon, sjelf så allvarsam, bragt till verlden en son, sådan som-ni, långsam och majestätisk som: ett orakel. Hör på, abbå, jag vill er intet ondt, men denna hågkomst upprör mig. Er mor har beredt mig mycket lidande. Hon sade till-mig: du kommer att trösta dig, min syster, du kommer att glömma dina sorger och dina farhågor, ty du är lättsinnig. ?Vanlig afundsjuka hos yngre systrar?, mumlade herr de Bochardiere, utan att se på abbe Gourio, I min omgifning saknades icke goda slägtingar, hvilka likasom hon tyckte, att jag hädanefter borde lefva i detta slott som en nunna i sin cell eller i sin graf; men hvar skulle jag då hemtat kraft till sådant? Det finnes, med ett ord; olyckliga, hvilka icke tycka om ensamheten. Hvarken er mor eller ni, min nevö, har någonsin känt plågan att lefva. dagar, månader, år, ett halft sekel kanhända med en tanke som slingrar sig omkring oss, spejar på oss, som plötsligt griper oss och förtär oss. Har nierfarit hvad det vill säga att. aldrig somna in annat än krossad, utmattad, att se blod i sina. drömmar, att ej ha mer än en sön, en enda, och att ana, att frukta, att afvakta. Min Gud, du är utan barmhertighet! Nå väll nej, jag har ej kunnatlefva ensam med mig sjelf inom detta ödesdigra hus. Jag har ej alltid lyssnat till dem, som ville hålla mig fängslad deruppe, kavhända i de dödas sammare. Jag har emottagit gäster, jag nar gifvit fester på detta dystra Croix-deVie. Ack, jag har ofta läst om, attden morgon, som följer på en i nöjen tillbragt