nemligen att det varit denne; men kyparen Ericsson och stadsbudet Forsman, hvilken sednare; också erhållit ett par käppslängar, trodde Zelinj derom. Han förnekade sig dock ha vid tillfället haft någon käpp med sig. Då Zelin tillspordes? om han medgaf riktigheten af målsegarnes och vittnenas berättelser om förloppet, svarade hän, att det var en beklaglig händelse, den han l dock icke förrän nu haft reda på, emedan han!, derunder varit så berusad att han icke vetat till sig; han ville derjemte försäkra attförolämpningen emot polismästaren icke skett af uppsåt, men I! erinrades dervid om det förhållande att han, så-l: som både polismästaren och vittnena uppgifvit, sagt, då han rusade på polismästaren, det hanl med honom hade en affär ouppgjord. Zelin, hvilken var ytterligt nedslagen, bad slutligen por I lismästaren Östlund anse förbrytelsen emot honom såsom varande begången icke mot polismä staren i hans egenskap af offentlig myndighet, utan såsom enskild person; men åklagaren i målet, poliskommissarien Ljungqvist, yrkade ansvar efter lag; och blef Zelin, i enlighet med 10 kap. nya strafflagen, förklarad skyldig träda i häkte. Till sist äskade polismästaren att den fråga måtte till vittnena framställas huruvida han vid tillfället på ringaste sätt i ord eller handling förgått sig emot Zelin, på hvilken fråga vittnena sammanstämmande svarade: ?Nej, tvärtom ! Ransakningen afbröts derefter, för att kl. 5 i afton åter fortsättas; och skulle Paulin till denna tid uppsökas och inkallas, — Nekadt tillträde till polisdomstolen. Vi ha förut omnämdt, att litteratören W. Arnelius, hvilken den 27 Sept. sökte tillträde till polisdomstolen, derifrån hindrades af ett par stadssoldater, som stodo på post. Något oväsen uppstod härvid, och hr Arnelius blef angifven att hafva i rusigt tillstånd förgått sig mot stadssoldaterna samt ställd under tilltal härför i polisdomstolen, hvarifrån målet remitterades till krigsrätt eller rådhusrättens tredje afdelning. hvilken i afseende på stadssoldater utöfvar domsrätt. Målet förevar derstädes i dag. Å kärande sidan tillstädeskommo poliskommissarien Cederborg och stadssoldaten Andersson, Den andra stadssoldaten, som vid det tillfälle, då uppträdet passerade, varit närvarande och heter Stenseijer, kunde för sjukdom ej iakttaga inställelse. Svaranden kom personligen tillstädes samt inlemnade bevis öfver, att han anfört besvär hos Svea hofrätt, emedan han ansåg öfverståthållareembetet för polisärenden ha oriktigt och formvidrigt förfarit i så måtto att målet icke blifvit afdömdt hos polisen, utan derifrån remitteradt till rådhusrätten. Domstolen fästade ej afseende på denna invändning, utan förklarade sig behörig upptaga saken. Sedan poliskommissarien Cederborg, på framställd fråga om han fullföljde angifvelsen mot Arnelius att vid tillfället ha varitrusig, förklarat sig afstå derifrån på grund af den bevisning denne i poliskammaren förebragt, fick stadssoldaten Andersson afgifva berättelse om det våld, som af Arnelus skulle blifvit föröfvadt mot posterna. Detta skulle bestått deri, att Arnelius sökt intränga i polisdomstolens sessionsrum, och då stadssoldaterna velat hindra honom derifrån, gifvit Stenseijer och Andersson en lindrigare knuff samt yttrat: vet hut, fähundar!? På fråga hvilken som befallt posterna att ej insläppa personer i polisdomstolen, uppgaf Andersson, att deras förman, korporalen Ruback, skulle gifvit dem order att ej lemna andra personer tillträde än de parter, som påropades. Hr Arnelius, hörd öfver angifvelsen, sade sig ej hafva någonting att svara derpå, då han icke ansåg sig hafva begått någon förbrytelse. Det vore tvärtom posterna som förgripit sig mot hotom. Han hade icke?f-lt yttrandet: vet hut, fähundar!? utan endast sagt: är polisdomstolen en hemlig domstol, eftersom jag ej slipper in?, hvarjemte han yttrat högt till en bekant: här är en förskräcklig inqvisition. Målet uppsköts härefter till annan dag för bevisnings förebringande. — En utmätningshistoria. Vi hafva förut omnämnt att tvenne makar, timmermannen Johan Pettersson och hans hustru, Carolina Margareta Söderberg, blifvit ställda under åtal för det de den 27 sistl. Augusti, då exekutionsbetjenterna Sundqvist och Pettersson infunnit sig i makarnes bostad uti huset n:r 25 Qvartersgatan för att verkställa utmätning, med våld fråntagit exekutionsbetjenterna lagsökningshandlingarne samt kastat dessa i elden, så att de till största delen uppbrunmt; hvarjemte hustru Pettersson oqvädat målsegandena. Då detta mål sednast förevar vid rådhusrätten, afkunnades utslag, hvarigenom makarne Pettersson dömdes att för hvad mot dem sålunda förekommit, jemlikt 10 kap. 6 nya strafflagen, hvar för sig hållas i fängelse en månad, och som hustru Pettersson särskildt smädat exekutionsbetjenterna, fälldes hon att derför, enligt 12 och 5 i ofvan åberopade kapitel, böta 20 rdr; skolande hon, vid bristande tillgäng till dessa böter, undergå 12 dagars fängelse. — Drunknad. Nioåriga flickan Sophia Augusta, dotter till vaktmästaren Holmstedt vid Carolinska institutet, hade alltsedan i tisdags eftermiddag, då hon af modren skickades till institutets sjöbrygga för att hemta vatten, saknats i hemmet. Den förmodan att hon omkommit genom drunkning besannades i lördags middag, i det att hennes döda kropp då påträffades, uppfluten i den s. k. Nya hamnen.