Aftonbladet – 29 oktober 1866, sida 2

sade sjelfva solens strålar. Icke en enda öppning i urskogen, ingen uthuggning, icke ens en naken hålväg. Eken betäckte kullens spets och sidor, och trängde ned ända till djupet af dalen. Med möda genomträngde månans bleka strålar här och der detta täta löfverk för att dö bort i det gula gräset. Ingenting lifvadt, intet lefvande, hverken himmelens ljus eller den fria luften eller menniskoverldens buller kunde bana sig väg genom detta gränslösa, eviga löfverk, detta hundrafaldiga bålverk af grenar, blindare än jernet och döfvare än graniten. Inom mindre än en och en qvarts mil hade man en stad, på tre fjerdingsvägs afstånd en folkrik köping, här och der byar och små slott. Men markisinnan påstod, att man måste veta detta och se längre än skogen räckte, se med trons ögon för att kunna öfvertygas derom. Hvarje afton i 34 års tid var hon frestad då hon gick till sängs att bedja samma bön som Robinson Crusoe på sin ö, hvarje morgon, när hennes fönster öppnades, hörde man henne vredgad utropa: Det här är den andra ändan af den bebodda verlden; här är mn kinesiska mur! — Aldrig hade hon kunnat vänja sig vid denoa ödemark. Och ändock bade tidens obevekliga hand ibland dessa trettiofyra år betecknat ett med en så blodig och så förfärlig stämpel på detta slott, att det för henne, som blifvit enkefru på Croix de-Vie, ick tycktes böra kunna återstå annan tanke, annan utväg än ensormhe ten; men markisinnan var ej den qvinna, som sålunda lät sig afsöndras från lifvet liksom en gren, som krossas af ljungelden. Skälet var, att ödet icke eger någon makt annat än öfver dem, hvilka oupphörligt ha det för ögonen, med lyftad arm och draget svärd; emot dem, hvilkas själar äro upp