Aftonbladet – 29 oktober 1866, sida 2

in, dessa rop, denna förskräckelse, som omgaf mig, denna liflösa kropp, detta sköna ansigte sönderkrossadt emot klipporna. Och hans mor, den förnäma enkan, som jag var så rädd för, kall, stum, känslolös. Hela tiden gjorde jag ingenting annat än grät; hon sökte ej sulla mina törar; jag fick feber, yrade derpå; hon vakade evsam öfver mig och stängde in sig hos mig. Året derpå slutade hon sitt förfärliga lif. Ack jag skall utan tvifvel få se hvad hon sett, tvenne OCroix-deVie dö!? Nej, nej, sade Lescalopier, Pnej, madame, ni skall ej få se det.? Ända in i dödsstunden?, återtog markisinnan, Pnär jag i min ordning satt vid hennes hufvudgärd, höll hon min hand hårdt sluten i sin redan till hälften isade. Då och då återhemtade hon krafter för att säga mig: Glöm icke .,. glöm icke, att det var af en händelse som hans förfäder, som han dött. N Madame?, sade herr de Bocharditre helt sakta, ?ni ser väl att hon trodde det.? Men abb6 Gourio kunde ej låta bli att skaka på hufvudet. ?Min Gud, min Gud, utropade markisinnan i det hon hestigt rätade upp sig?, och sedan dess är det nu redan tre och trettio år !? Hör på mig?, fortfor hon. En enda af mina slögtingar gaf mig ett godt räd. Han sade till mig: Tag detta baron, som nyss kommit till verlden, fly jemte honom detta förbannade hus, fly, byt om nämns, man mäste afväpna ödet medelst en stor upp. offring. Afsäg er äran att bära det stolta namnet Croix-de-Vie. Och må han, som ärft detta namn, aldrig få veta det. Res till andra ändan af verlden. Rädda er son från det fasansfulla i denna legend, rädda honom från minnenas svindel!? — (Forts.