Aftonbladet – 29 oktober 1866, sida 2

Det var mäktiga steg, men ojemna, än tunga och fasta, än liksom de varit bevingade al väldssmma tankar, derpå söktande farten liksom böjda under tyngden af en kropp nära att falla. Markisinnan lyssnade, hon stödde sina båda händer emot sitt hjerta; hon hade bleknat, och en smärtsam konvulsivisk rörelse utbredde sig öfver hennes anletsdrag. Moderskänslan stod målad på hennes ansigte, och gaf plötsligt detsamma mera allvar, mera ädelhet. — Min Gud!4 mumlade hon, ?hvartill tjenar det att läkarne banna honom ?? tSaken är den?, sade abbe Gourio, att läkarne onödigtvis plåga min kusin, madame. Derföre vill han ej lyda dem.? Välan?, utropade herr de Bochardiere, jag tycker om att se er en smula motsäga er tant, herr abbe. Och för öfrigt är det just detta som behagar fru markisinnan. Jag vill gå miste om frukten af hela mitt lifs djupa hävgifvenhet för ert hus, madame, om herr abben icke bar rätt.4 Bäg halfva ert lifst, anmärkte abben.