Aftonbladet – 29 oktober 1866, sida 2

fyllda af det oundvikliga verk, som bör och skall fullbordas. Men för enkefrun på Croixde-Vie kunde det ej gifvas någon händelse så förfärlig, att den hos benne. för alltid utplånade smaken för de ting, som icke äro någonting, behaget af små minnen, ungdomens små triumfer och pikanta äfventyr. Hon kunde ej erfara någon förskräckelse så stark, att den blef mycket varaktig eller kom henne att förgäta det närvarande ögonbliekets tomma farhågor. Om den älskvärda och lättrörliga markisinnan hade sett den siste af sin ätt duka under, skulle hon visserligen ha öfver honom utgjutit bittra tårar; men hon var ej af dem, hos hvilka förtviflan ej lemnar något qvar och ej bereder rum för ytterligare bekyromer. Afven midt under sin sorg skulle hon ha oroat sig för morgondagens säkerhet och för denna revolution, som hon på fullt allvar trodde vara riktad emot hennes person, Mina vänner! utbrast hon, hvad gör man dernere? Jag dör.af otålighet att få veta det. Dernere, på andra sidan om skogen. Herr de Bochardidre, hör ni icke? De ha måhända satt staden i brand. Men, det är sannt, de lära väl börja med slotten som vanligt.4 Madame?, sade advokaten, de roa sig. De ha i går rest upp en vacker majstång på stora torget.4 Och presterskapet har välsignat majstången?, mumiade abbs Gourio, höjande på axlarne. Jag tror, att de fordom kallade sådont för ett frihetsträd, återtog markisinnan. Men ha de ej gjort vägonting annat? Häri ligger ingentiog synnerligt ondt för närvarande, tycker jag.? Nej, återtog abben, visserligen icke, deri ligger ingenting ondt.