Aftonbladet – 27 oktober 1866, sida 2

— — —— rm i morgon skall ha qvar sin egendom och sitt hus.? Min tant?, sade abben, i det han undertryckte en gäspning; händelserna gå nu för tiden icke så fort.4 Icke i er inbillning, min nevö, det tror jag nog, men i verkligheten är det en helt annan sak. Hvem kan bättre än jag känna den saken. Fråga herr de Bochardiere om han känner sig säker nu på sin vackra egendom.? ?Jag fruktar?, sade advokaten, med sin vanliga högtidlighet, jag fruktar högligen att få lida för min trohet emot en ädel sak.? Och tänker ni väl, min nevö?, återtog den oroliga markisinnan, ?och tänker ni väl, att icke kyrkan är ännu närmare satt bli angripen än vi sjelfva och alla de öfriga? Välan, herr abbå, det är tid på att omgjorda edra länder, för att tela i skrittens språk. Kom ihåg det höga exemplet af biskopen af Persepolis, min morbror och er grand-onkel. Ni kommer att liksom han irra omkring i tio års tid, utan att finna annat tak än bimlen; ni kommer liksom han att läsa messan för oss i skogarne.? In egxitu Israel de Egypto4, sade den unge presten med sin sömnaktiga röst. En apostel skulle ej ha uttryckt sig bättre eller ha varit mera orubblig. Ingen muskel hade varit i rörelse på detta långe, detta bleka och salvelsefulla anlete. Herr de Bochardicre, som rikväl kände sin abbå, hade icke dessmindre smickrat sig med att markisinnans förutsägelse skulle komma honom att göra en grimas, men det inuäf fade icke. Abben betrsktade blott sin ringHan skulle ha kunnat recitera ända till si sta stroien såsom en väl inöfvad lexa, landsflyktens hemska gång, utan att deraf röra mera än om han läst ett ave Maria. (Forts. följer.)