Aftonbladet – 27 oktober 1866, sida 2

Af barmhertighet, madame, förhasta er ej med någon försäkran häromX4, utbrast herr de Bochardiere riktigt rörd; Xdet vore en alliför etor skada. Mycket stor, sade abben. Er erfarenhet xunde blifva oss ganska nyttig, madame; ty de onda dagarne hota att äterkomma. Säg snarare, att de redan återkommit?, svarade lifligt markisinnan. Jag känner omkring mig någonting vida mer än hotelser. Åck, jag inser hela vigten af ert argument, min nevö. Jag skall bli förtjust öfver att kunna vara er nyttig, men hvad vill ni, att jag skall göra. Jag är gammal.t Herr de Bochardigre rörde sig fram och åter i sin fåtölj; han sträckte ut ena handen liksom för att vilja gå ed på att markisinnan bedrog sig. — ?Godt, godt?, sede hon, ?det är emellertid en sanning, som jag här för er biktar. Jag blir gammal, och och mitt arma hufvud har aldrig rätt kunvat vända sig till någonting. Förattkunna göra er bäda fill viljes skulle jag nödgas bli sittande der framför ett bord, framför ett stort häfte ned hvitt papper och med en penna i handen. Huru lång tid skulle hv behöfva att skrifva mina memoirer? ånader, år kanbända. Vid blotta tanken derpå är jag färdig att få frossan.? Fru markisivna!? återtog advokaten, er tjenare tar sig den friheten att föreställa er, att detta är en stor svaghet, en svaghet säger jag, som sannerligen icke är värdig... sJa, banna mig fritt, afbröt markisinnan, ?men ni kommer ej att äsdra mitt beslut. Och tänken sedan mina vänner på allt hvad som kan inträffa innan jag hunnit svärta ner dessa tråkiga hvita sidor, eller blott formera min penna. Store Gud, hyem säger, att familjen Croix-de-Vie ännu