Aftonbladet – 27 oktober 1866, sida 2

sarbhet med en nick och fortsatte. Fru Croix-de-Vie hade rykte i hela provinsen att vara en förträfflig berätterska; hon var stolt deröfver. Man kunde ej på-ett mera fint sätt smickra henne, än då man om aftnarne sedan berättelserna slutat, eade till henne: Fru markisinna, ni borde ge ut cdra memoirer. Det behöfver knappt sägas, att det var herr de Bocharditre som allraförst hade gifvit detta råd i form af den fivaste kompliment. Den sluge ad:okaten försmmmade ej att hvarje afton upprepa detsamma med regelbundenheten af ett slagur; men de na afton hade han blifvit förekommen. Det var nu äbben, som i hans ställe gsf an tcnen. Markisinnan blef häraf nästan förbryllad. Hon vände mot sin nevö ögon, hvilka genom åldern ingenting förlorat uf sin glans, tvenne lifliga ögon, hvilkas förnämsta behag alltid hade bestått i ett visst uttryck af förfärlig nyfikenhet, fordom ganska ryktbar — tvenne frågetecken, försedda med ögonhår, fordom guldfärgade, och som i detta ögonblick blinkade och tycktes säga: Nå, nä, abbe, hvad vill ni mig? Abbe Gourio lekte tankspridd med en ring, som han hade på fingret; en prydnad, en smula profan för en prest. Abben var lång till växten; men gick alltid något lutad; ansigtet stort, regelbundet och hvitt, händerna mjuka, åtbörderna långsamma. Hans blick var mild och obestämd som en molnsky. Hela hans person tycktes vara så inbegripen i en inre dröm, som aldrig ville sluta, att fordom på seminarium hans elaka kamrater hade gitvit Honom namn af Pabben i den stilla skogen?. Nej, min nevös, sade markisinnan, jag kommer icke att skrifva mina memoirer.