Aftonbladet – 27 oktober 1866, sida 2

kommer väl snart att låta nedrifva slottet. Undertiden drager han deraf all den fördel ban kan. Som det numera ej finnes qve några dörrar till uthusen, talar han om at! använda kungssalen till bostad åt arrendatorn. I Sommaren 1848 hade börjat. Många pas sioner, många farhågor voro då i rörelse; det är naturligt, att revolutioner oroa svaga själar. Eökemarkisinnan Croix-de-Vie spelade en äfton trekarl med abbe Guorio, sin nevö och advokaten Litscalopier de Bochardigre och berättade detunder sorgliga historier från den framfarna tiden. Markisinnan var född i landsflykt och hade, nyss kommen till verlden, blifvit iklädd en med spetsar prydd underkjol, tillhörig hennes fru mor, i brist af de fem francs, som behöfdes att anskaffa barnkläder Man hade derpå insvept henne i den vackra, skar. lakansröda frack, som hennes far, herr grefve Ledignan, deputerad af ridderskapet i pro. vinsen Aunis, hade burit sex år förut vid ständernas första sammanträde. Huru mån vackra säker hade ieke advokäten Lescaloer under de tjugo år, som han varit marisinnans vän, yttrat öfver denna lilla täcka och behagliga varelse, hvars skönhet redan då utgjorde en rik ersättning för alla de egodelar hon förlorat redan innan sin födsel. Advokatens röst blef då alltid vek vid en viss gifven punkt i berättelsen; han drog då upp ur fickan sin stora silkesnäsduk och torkade dermed sina ögon. Markisinnan var så van vid denna manöver, att hon aldrig uraktlät att afbryta sin berättelse då hon kommit till sin iödelse. Hon afvaktade helt kallt herr de Bochardiöres utnötta kompliment och lilla tår, tillkännagaf sin tack