Aftonbladet – 27 oktober 1866, sida 2

X j Såsom vi för några dagar sedan meddeJ lade har justitiestatsministern lemnat uppdrag åt tvenne personer, bondestår? sekreterare, kommerser?7? , o-usts F.d. riddarhussekr--auet Sjöberg, och ett för —oweraren Brakel, att utarbeta -sslag till arbetsordning för den blifvande nationalrepresentationen. Det vore högligen önskligt, om genom en dylik arbetsordning åtskilliga förenklingar och förbättringar i riksdagens arbetssätt och vissa ordningsreglor, som stå i öfverensstämmelse med hvad gom är praxis inom andra representativa församlingar kunde införas för såvidt det icke förhindras genom sjelfva riksdagsordningen, som dessvärre inrymmer åtskilliga smärre reglementariska bestämmelser, hvilka lämpligast skulle ba sin plats i en årbetsordning. Så torde t.;ex. riksdagsordningens 50 lägga hinder i vägen för afskaffandet af den hittills begagnade krångliga metoden med proposition-och kontraproposition, som ästadkommer så mycken oreda och förbistring och som på intet annat ställe brukas. Deremot torde man utan svårighet kunna i arbetsordningen inrymma den bestämmelsen, att ja och nej till en framställd proposition böra uttryckas genom att resa sig och bli sittande och att hvarje sådant prof bör åtföljas af motprof, hvarigenom pluraliteten i vanliga fall med lätthet utrönes, hvaremot skrikandet i kapp är föga värdigt för en representantkammare och vanligen lem nar högst tvetydiga resultater. En särdeles nyttig anordniog vore den ,att de egentliga protokollen endast omfattade redogörelse för de behandlade frågorna och resultatet af denna behandling, men att deremot diskussionen uppfattades af. kammarens stenografer och ordagrann redogörelse derför successivt meddelades i nummervis utkommande -Riksdagsförhandlingar, som stode under talmännens och sekreterarnes inseende, och som skulle vara anordnade i öfverensstämmelse med den danska Rigsdagstidende? och de norska Storthingsefterretaingerne?. Kunde man dertill i likhet med hvad som är gällande i England och Danmark foga den bestämmelsen, att intet föredrag får ske genom uppläsning af-skriftliga anföranden, sä skulle det vara till mycket gagn, till vinnande af tid och till förenkling af förhandlingarne, utan att derigenom någonting synnerligt skulle gå förloradt; ty detär väl bekant, att de långa skriftliga anförandena nästan aldrig ha några åhörare, utan att det under deras uppläsande vanligen föres en ogenerad privatkonversation, hvaremot de försinka tiden och betunga -protokollerna. Några bestämmelser, genom hvilka man kunde förebygga de parlamentariska debatternas urartande till långåraget och småaktigt personligt käbbel skulle i sanving icke vara ur vägen. En dylik bestämmelse vore t. ex. den, att ingen finge i samma plenum rörande en fråga yttra sig mer än två gänger, dock så att den som vore motionär i ämnet kunde yttra sig ännu en gång samt att ledamöter i allmänhet kunde med kammarens medgifvände uppträda för tredje gången för att i korthet upplysa derom, att man missförstått eller orätt tolkat deras ord. En sådan bestämmelse i den danska riksdagens arbetsordning har aldrig ansetts innebära en i ringaste mån olämplig inskränkning. Uppträder man tvenne gånger med anföränden om en fråga, så bör man i sanning ha haft nog tillfälle att uttala sig isak, och de många personliga smöutgjutelserna kan man saklöst undvara. , Den engelska och danska bestämmelsen, att hvarje anförande skall riktas, icke till en eller annan ledamot af kammaren, som är af olika åsigter, utan ständigt endast till talmannen, tro vi medföra ganska väsentliga fördelar. Om man bör gå så långt att, såsom fallet är i Eogland och Danmark, föreskrifva att ingen under aebatten fär tilltala eller ens med namn omnämna någon annan af de i debatten deltagande ledamöterna (hvarföre i stället begagnas de undvikande nttrycken: den ärade representanten för X.7, den ärade talare som nyss satte sig?, ?min högtärade vän som har sin plats här midt emot? o. s. v.) lemna vi derhän. Utan tvifvel bidrager det i någon mån att göra framställningarne mera objektiva och attaflägsna hvarje sken af personlighet, förekomma personligt skarpa och tadlande uttryck. Vi ha mer än en gång kännt det djupt oparlamentariska i vissa scener och uppträden t. ex. i borgarståndet, då en ledamot på ena sidan om gången helt och hållet vändt sig om mot en ?gtändsbroder? på andra sidan och till honom så direkt som möjligt adresserat skarpa förebråelser, och denne kort derefter blossande röd och med stor häftighet uppstått och yttrat: Jag får säga hr N. N., att jag icke ämnar mottaga nögra tillrättavisningar af honom och att jag fullt ut lika väl som han känner båce min rätt och mina skyldigheter?, eller något dylikt, utan att talmannen ansett sig ha betogenhet att använda klubban. Inom en församling der olika partier måste finnas och der man kan antaga att spänningen emellan dessa partier understundom kan: bli stark, är det icke olämpligt att på förhand så mycket som möjligt genom: gällande ordningsreglor söka förekomma passionerade utfall. En lättnad för utskotten i deras arbeten vore, i fall det kunde uppställas såsom en fordran, att hvarje motionär, som påyrkar en lagförändring eller införandet af ett nytt stadgande, i stället för att blott lemna en antydan i allmänna ordalag om hvad han åsyftar, borde affatta sivt förslag i bestämd lagform. Antalet af motioner, som aldrig komma under verklig pröfningfi utskotten, skulle äfven härigenom sannolikt betydligt förminskas.